Nihilism i praktiken

Professor Axel Hägerström torgförde värdenihilismen i Sverige. Docent Martin Fries bemöter, i förordet till Socialfilosofiska uppsatser, en vanlig kritik mot denna metaetiska syn (s. 27):

Vad först Hägerströms värdeteoretiska nihilism beträffar, enligt vilken det icke är möjligt att iakttaga eller i ett omdöme konstatera verkligheten av våra värden, vill jag påpeka att denna nihilism icke själv innesluter en värdering. Den säger således icke, att eftersom våra moraliska värderingar varken äro sanna eller falska, den ena värderingen skulle vara lika så god som den andra, så att man därför, moraliskt sett, kunde få handla efter behag. En sådan tanke skulle nämligen innebära föreställningen om ett objektivt värde — det moraliska godtyckets värde. Därmed måste det omedelbart själv falla under den hägerströmska kritiken.

Hägerström själv skriver senare i denna bok (s. 163–164):

Man har sagt, att förnekelsen av objektivt giltig moral skulle leda till den konsekvensen, att var och en har friheten att handla, som han behagar. Vad menas med en sådan licens på de moraliska värdenas område? Jo, detta, att det icke skulle vara orätt att hänge sig åt stundens begär och lidelser, icke orätt att stjäla och mörda, om man tror sig vinna någon fördel därmed. Men den, som skulle proklamera en sådan rättsåskådning, han intager själv en värderingsposition. Det vill säga han utlåter sig icke alls om verkligheten utan ger uttryck åt sitt eget sätt att känna i moraliska ting och är därför varken konsekvent eller inkonsekvent. … Man misstager sig, om man påstår, att den orimliga tron på något i sig självt gott eller rätt skulle äga betydelse för den verkliga moralen.

Om värdenihilismen är sann är förvisso inget moraliskt förbjudet — men inte heller är något moraliskt tillåtet. Den senare insikten går många förbi, men den förmedlas alltså av Hägerström själv.

Se även inlägget ”Är allt tillåtet utan Gud?”.