Albert Camus i Myten om Sisyfos:

Det kommer alltid en tid då man måste välja mellan kontemplation och handling. Detta kallas att bli en man.

För egen del har jag alltid dragits mer till det kontemplativa än till det handlingsmässiga; och alltmer på senare år. Jag är inte säker på att det är bra, av åtminstone två skäl. För det första är det kontemplativa livet, åtminstone för mig, i regel grubblande till sin karaktär. Grubblerier har en tendens att vara mörka och leder inte till lycka. För det andra innebär kontemplation lätt att man drar sig undan, att man inte handlar. Man engagerar sig inte i andra människor (åtminstone inte verkliga sådana av kött och blod, även om människor kan ingå i ens kontemplationer i något slags abstrakt mening), och man försöker inte förbättra världen.

Man kan förstås tänka sig att både kontemplera och handla, där dessa kan ingå i en växelverkan. Man kontemplerar och kommer till insikt om hur man ska handla; man handlar; man kontemplerar vad handlandet uppnådde och inte uppnådde; man handlar igen; man kontemplerar igen; etc. Jag har dock en tendens att inte gå från kontemplation till handling och ger sålunda Camus rätt i vad valet handlar om.

Se tidigare inlägg om Camus här.