I bokkapitlet ”A Pareto Principle for Possible People” presenterar filosofen Christoph Fehige idel spännande tankar. Han argumenterar bl.a. för detta synsätt:

We don’t do any good by creating satsfied extra preferences. What matters about preferences is not that they have a satisfied existence, but that they don’t have a frustrated existence. Let us call this result antifrustrationism. Today’s point of departure was the fundamental creed of preference-based ethics: it is pro tanto good that, if somebody wants something, he gets it. It follows from antifrustrationism that the creed should indeed say no more than what, according to classical logic, it does say; viz., no more than that it is good that it is not the case that, though a wants that p, p does not hold. Less clumsily: it is good that a has no frustrated preference for p.

Dvs. det är lika bra att inte ha en preferens och att ha en tillfredsställd preferens; däremot är det bättre att ha en tillfredsställd än en otillfredsställd preferens (och bättre att inte ha någon preferens än att ha en otillfredsställd preferens). Jag har själv tyckt så en längre tid; bl.a. har detta synsätt fått mig att inte försöka få en preferens för kaffe. En implikation:

Maximizers of preference satisfaction should instead call themselves minimizers of preference frustration.

Inte nog med det. Det går också att visa att antifrustrationismen implicerar följande:

(i) Nothing can be better than an empty world (a world without preferences, that is).
(ii) Our world is worse than an empty world.
(iii) It is ceteris paribus wrong to create a being that will have at least one unfulfilled preference.

Food for thought, skulle man kunna säga, i synnerhet som dessa implikationer nog går på tvärs med de flestas intuitioner.