Både filosofi och konst behövs

Schopenhauer, i Manuscript Remains, vol. 1, s. 13 (från 1810):

If Goethe had not been sent into the world simultaneously with Kant in order to counterbalance him, so to speak, in the spirit of the age, the latter would have haunted like a nightmare many an aspiring mind and would have oppressed it under great affliction. But now the two have an infinitely wholesome effect from opposite directions and will possibly raise the German spirit to a height surpassing even that of antiquity.

Känslan i konst

Kazimir Malevich lanserade den konstnärliga inriktningen suprematism. Han uttryckte denna mycket tilltalande karakterisering:

To the Suprematist the visual phenomena of the objective world are, in themselves, meaningless; the significant thing is feeling.

Läs mer om suprematism här. Se verk av Malevich som tidigare visats på denna blogg här. Oerhört inspirerande för mig, med denna konstsyn.

Estetik i allt

Bildresultat för cecil beaton

Cecil Beaton

Jag rekommenderar den dokumentär om Cecil Beaton som visas på Svt Play (t.o.m. den 9 febuari 2019). Som Wikipedia beskriver honom:

Sir Cecil Walter Hardy Beaton, CBE (14 January 1904 – 18 January 1980) was an English fashion, portrait and war photographer, diarist, painter, interior designer and an Oscar–winning stage and costume designer for films and the theatre.

Det jag slogs mest av i filmen var hur estetiken styrde honom genom allt. När London bombades under andra världskriget tog han många bilder, och en sak som skiljde hans foton från andras var att han även i de hemskaste av omständigheter lyfte fram den skönhet som trots allt stod att finna. T.ex. tog han bilder av vackra soldater. För mig, som upplever skönhet som det kanske mest meningsskapande och glädjande i livet, är detta syn- och tillvägagångssätt ytterst inspirerande. Det går att anlägga ett estetiskt perspektiv på i stort sett allt – även i krig.

Men är det inte ytligt? Ska man inte se hemskheten för vad den är och se och acceptera livets brutalitet? Kanske det, men givet insikten om livets fundamentala meningslöshet måste människan, för att inte gå under, ”skapa” mening. Om det sålunda är möjligt att finns livsglädje i skönhet är det eftersträvansvärt att söka efter, ta del av och (likt Beaton) sprida skönhet, även – och kanske särskilt – i svåra tider och situationer.

Man behöver inte (enbart) tolka det estetiska perspektivet som att man lägger stor vikt vid skönhet; man kan (även) tolka det i ett metaperspektiv. Det går att se livet som ett slags teater vars form är minst lika väsentlig som dess hårda innehåll – och vars form inte är helt huggen i sten utan i många stycken förändrings- och tolkningsbar. Kanske kan man säga att det handlar om att spela människa, snarare än att vara det.

Slutligen ser jag inte ett estetiskt perspektiv som oförenligt med allvar och hårt arbete. Kanske blir det t.o.m. enklare att utföra det senare med upplevelser av skönhet och med en metasyn som i viss mån ”tar bort allvaret” i något slags fundamental mening men som ändå möjliggör en konstruktion av allvar – eller en syn på allvar som fiktion.

Ta en titt på Beatons fotografier av kändisar här.

Så ska medarbetarna presenteras

När Operabaletten i Paris presenterar sig sker det med oöverträffad stil! Jag tittar om och om igen.

Konst och politik

Hur ska man se på en konstutövare som är fantastiskt skicklig och stimulerande i sin konstutövning men som ger uttryck för frånstötande politiska uppfattningar? Jag har inte i första hand Richard Wagner i åtanke, även om han passar in på denna beskrivning – utan balettdansaren Sergei Polunin. Han har inte bara en ny tatuering av Putin på sitt bröst; han hyllar dessutom i svulstiga ordalag Rysslands auktoritäre ledare. Jag kan avslöja att jag efter att ha tagit del av Polunins senaste Instagram-inlägg avregistrerade mig som medlem i hans fan club på Facebook. Men gjorde jag rätt i det? Bör man inte skilja på konst och politik (i alla fall så länge inte politiken är en direkt del av konsten)? Kan man inte med gott samvete njuta av en Putin-älskande dansare? Av en antisemitisk operakomponist?

Barn, apor och elefanter som konstnärer

Som läsare av denna blogg känner jag till är jag svag för abstrakt konst. Ibland hävdas, av personer som inte delar min uppskattning av denna typ av konst, att ”ett barn kunde ha målat det där”. Stämmer det? Frågan har nu undersökts vetenskapligt, vilket rapporteras i artikeln ”Seeing the Mind Behind the Art: People Can Distinguish Abstract Expressionist Paintings From Highly Similar Paintings by Children, Chimps, Monkeys, and Elephants”, publicerad i Psychological Science:

To test whether people really conflate paintings by professionals with paintings by children and animals, we showed art and nonart students paired images, one by an abstract expressionist and one by a child or animal, and asked which they liked more and which they judged as better. The first set of pairs was presented without labels; the second set had labels (e.g., “artist,” “child”) that were either correct or reversed. Participants preferred professional paintings and judged them as better than the nonprofessional paintings even when the labels were reversed. Art students preferred professional works more often than did nonart students, but the two groups’ judgments did not differ.

Intressant, förvisso, men min egen uppfattning är att det är helt ointressant om en vuxen, ett barn eller en elefant har målat en tavla, så länge jag tycker om den.