Vissa kritiker av liberalismen påstår att den implicerar atomism: isolerade individer utan gemenskapsband till andra. Medan jag anser kritiken felaktig i sak — liberalismen är förenlig med och kan stimulera rika sociala gemenskaper — har jag alltid ställt mig frågande till den normativa premiss som säger att atomismen inte är önskvärd. Det är bl.a. det som gör liberalismen tilltalande i mina ögon: den är också förenlig, för de som så önskar, med atomism.

Jag befinner mig i New York och kom idag att fundera på hur ett liv utan några sociala band skulle te sig. När man vistas ensam i en storstad kan man  för ett tag prova på ett sådant liv, präglat av att alla verbala kontakter med andra människor är icke-personliga och rör transaktioner för att komma i åtnjutande av varor och tjänster. Dvs. det finns inga bekanta, ingen familj, inga vänner, inga kollegor och inga potentiella partner som vill knyta en till sig och skapa emotionella band. Skulle ett sådant liv på permanent basis vara tilltalande? Det är svårt att säga, eftersom man vid tillfälliga atomistiska utflykter trots allt har bekanta, familj, vänner, kollegor och partner på annat håll som inte helt går att tänka bort, men jag måste erkänna att jag lockas av en sådan, relativt strikt atomism. Den vore att ta idén om atomistisk sammanhållning ett steg längre och ta bort all personlig sammanhållning. (Ett nödvändigt villkor för att ett sådant liv skulle vara tilltalande är dock ekonomiskt oberoende: annars är man ofrivilligt fjättrad vid andra.) Men vore inte ett alternativ att flytta ut ensam i urskogen, där inga andra människor finns? Inte för mig: det är inte förekomsten av andra människor jag vänder mig emot — tvärtom ger visuell, viss fysisk och opersonlig verbal kontakt, liksom det stora samhällets varor och tjänster, stor glädje — utan ett emotionellt beroende.

Visst är detta teoretiska funderingar: man befinner sig där man befinner sig, med de band man har, och därför är mitt resonemang mer att se som ett möjligt sätt att under vissa, i mitt fall inte helt uppfyllda, omständigheter organisera ett liv. Att inte ha band till att börja med och att bryta existerande band är två olika saker; det man i närvaro av band, som man inte kan eller trots allt inte vill bryta, kan göra är att inte utveckla nya band.

Jag finner i vilket fall något slags ro i att bara tänka på saken — och att prova på detta slags liv under korta stunder på platser som New York. ”Reser du ensam?” frågar en del förvånat. Oh yes, I do!