Ska man avge löften?

Jag avger aldrig nyårslöften – nej, inte löften överhuvudtaget (om jag inte avkrävs dem på ett väldigt insisterande sätt, i vilket fall jag ibland kan lova saker av strikt pragmatiska skäl). Skälet är att jag ser mitt jag idag och mitt jag imorgon som två olika personer, och jag kan inte gå i god för vad jag imorgon vill göra, lika lite som jag kan gå i god för vad någon annan vill göra. Jag finner därför inte bara nyårslöften lätt osmakliga utan även s.k. vigsellöften. Det går helt enkelt inte att trovärdigt lova att vara någon trogen hela livet.

Möjligen kan ett löfte göra det något mer sannolikt att en viss handling utförs/inte utförs jämfört med om ett löfte inte avges, i den mån jag imorgon bryr mig om mitt rykte. Men  jag idag, eller någon annan, vet inte om eller i vilken mån jag imorgon gör det. Och det känns i vilket fall bedrägligt att lova något vars realisering endast därigenom blir något mer sannolik.

Förresten: Den analytiska uppdelningen på jag idag och jag imorgon kan förklara beteenden som man ångrar. Jag idag vill äta godis men jag imorgon (som har blivit tjock) tycker inte att det var en bra idé. Det är dock inte självklart vilket jag som bör bestämma. Paternalister utgår alltid ifrån att preferenserna hos jag imorgon ska ha lexikografiskt företräde, men är det rimligt?