Experiment om brott

En hel del forskning finner att straff avskräcker brottslighet, i linje med ekonomipristagaren Gary Beckers teori, presenterad i ”Crime and Punishment: An Economic Approach”. Nu visar ny experimentell forskning, presenterad i ”Theft and Deterrence”, följande:

We report results from economic experiments of decisions that are best described as petty larceny, with high school and college students who can anonymously steal real money from each other. Our design allows exogenous variation in the rewards of crime, and the penalty and probability of detection. We find that the probability of stealing is increasing in the amount of money that can be stolen, and that it is decreasing in the probability of getting caught and in the penalty for getting caught. Furthermore, the impact of the certainty of getting caught is larger when the penalty is bigger, and the impact of the penalty is bigger when the probability of getting caught is larger.

Den klassiska nationalekonomiska insikten om att incitament spelar roll för mänskligt beteende har fortfarande en del som talar för sig.

Är rika mer altruistiska?

Ofta framställs höginkomsttagare som giriga egoister, men det finns forskning som ger anledning att ifrågasätta den bilden. I ”Does Higher Income Make You More Altruistic? Evidence from the Holocaust”, publicerad i Review of Economics and Statistics (preliminär gratisversion här), rapporteras följande:

This paper considers the decision of Gentiles whether to rescue Jews during the Holocaust, a situation of altruistic behavior under life-or-death stakes. I examine the role to which economic factors may have influenced the decision to be a rescuer. Using cross-country data and detailed individual-level data on rescuers and nonrescuers, I find that richer countries had many more rescuers than poorer ones, and within countries, richer people were more likely to be rescuers than poorer people. The individual-level effect of income on being a rescuer remains significant after controlling for ease of rescue variables, such as the number of rooms in one’s home, suggesting that the correlation of income and rescue is not solely driven by richer people having more resources for rescue. Given that richer people might be thought to have more to lose by rescuing, the evidence is consistent with the view that altruism increases in income.

Tänka sig.

Ohlin om Wicksell

Bertil Ohlin om en annan svensk nationalekonom, Knut Wicksell:

Wicksell is almost never entirely right, in fact, he is not seldom entirely wrong; but you will find that he has dug a little deeper than anybody else in almost every problem at which he has been working.

Brister inte många moderna nationalekonomer just i detta, att grundligt sätta sig in i frågor (inklusive institutionalia, historia och andra bakomliggande fakta)? Istället står den exakta analysen i centrum.

Läs gärna ytterligare en svensk nationalekonoms, Lars Jonungs, porträtt av Wicksell här.

Tjänstesektorn som tillväxtbransch

Det finns en märklig tradition i Sverige, att betrakta industriarbete som det ekonomiskt mest värdefulla. Det är högproduktiva jobb i tillverkningsindustrin som ska göra Sverige rikt, och såväl löneavtal som industripolitik har ansetts böra stimulera fram en tillväxt i denna sektor av ekonomin. Detta tänkande, som också har varit vägledande i frågan om hur utvecklingsekonomier ska öka sitt välstånd, får sig en törn av resultat i Vox-artikeln ”Service with a Smile: A New Growth Engine for Poor Countries”:

There is evidence that services contribute more to GDP growth, job creation, and poverty reduction than industry in many developing countries (Ghani and Kharas 2010). Services now account for more than 75% of the global economy (45% in developing economies). Services are the fastest growing sector in global trade. The share of developing countries in world service exports increased from 14% in 1990 to 21% in 2008. The average growth of service exports from poor countries has exceeded that of rich countries during the last two decades. Their service exports are growing faster than goods exports. In brief, the globalisation of services has enabled developing countries to tap into a new, dynamic source of growth.

Dessa figurer illustrerar utvecklingen:

Det intressanta är inte bara att tjänstesektorn är viktig i utvecklingsländer utan också att den är det i rika länder. Bidraget till tillväxt från tjänstesektorn är större än för industrisektorn i länder av Sveriges typ.

Frihandelsavtalens effekter

Det finns åtskilliga frihandelsavtal, där länder eller grupper av länder kommer överens om minskad eller slopad protektionism sig emellan. Risken med sådana är att de effektivitetsvinster som äger rum inom avtalens ram motverkas och t.o.m. domineras av effektivitetsförluster i de länder som står utanför avtalen. Vilken är nettoeffekten? Detta undersöks i den nya studien ”Terms of Trade and Global Efficiency Effects of Free Trade Agreements, 1990-2002”:

We use structural gravity to calculate the effect of FTAs on buyers’ and sellers’ incidence and the associated sellers’ price changes in 40 separate countries and an aggregate region consisting of 24 additional nations (none of which entered FTAs). The results show that the 1990’s FTA’s significantly increased real manufacturing income of most economies in the world. 10 out of the 40 countries had terms of trade gains greater than 5% while gains of 10% or more were enjoyed by Bulgaria, Hungary and Poland. Losses were smaller than 0.2% and confined to countries that did not enter into FTA’s: Australia, China, Korea and Japan (and the rest of the world aggregate). … The global efficiency of trade rises in each manufacturing sector (ranging from 0.11% for Minerals to 2.1% for Textiles) with an overall efficiency gain of 0.62%.

För de flesta och totalt sett ökar alltså effektiviteten genom avtalen. Dock torde ökningen kunna bli större om hela världen blev ett frihandelsområde.

Värnplikt som moralisk fråga

Ronald Reagan (1980):

[P]erhaps the most fundamental objection to draft registration is moral. Only in the most severe national emergency does the government have a claim to the mandatory service of its young people. In any other time, a draft or draft registration destroys the very values that our society is committed to defending.

Ja, värnplikt är omoralisk och stötande: den kan ses som ett fängelse. Dessutom är den dålig för ekonomin och för humankapitalet.

Nytt jobb

Från och med idag är min arbetsgivare Institutet för Näringslivsforskning (IFN). Jag var med och grundade Ratio 2002 och har arbetat där sedan dess och fram till igår. Nu är det dags att gå vidare, även om jag kommer att fortsätta att verka i Ratios forskningsprojekt ”Äganderätt, företagandets villkor och ekonomisk tillväxt’ på deltid även under innevarande och nästa år. Huvuddelen av min forskargärning är dock numera IFN-baserad. Jag kommer att fortsätta med samma inriktning mot institutionell och politisk ekonomi i vid mening som tidigare, och ser fram emot att fortsätta utvecklas som forskare i den starka forskningsmiljö som IFN erbjuder.

Ohelig allians i skattefrågor

Det slog mig att man kan vilja sänka inkomstskatten av olika skäl:

  • Om man tror att en sådan sänkning ökar arbetsutbudet och om man anser att en sådan ökning är bra.
  • Om man tror att en sådan sänkning minskar arbetsutbudet och om man anser att en sådan minskning är bra.

För att knyta an till enkel mikroteori kan man här åberopa den s.k. Slutskyekvationen och påpeka att en sänkt inkomstskatt dels verkar mot lägre arbetsutbud genom en inkomsteffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats kan jag arbeta mindre och ha det lika bra som tidigare”) och att en sådan sänkning dels verkar mot högre arbetsutbud genom en substitutionseffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats är det mer lönsamt att arbeta mer”). Vilken effekt som dominerar är en empirisk fråga som man kan göra olika bedömningar av.

Kopplingarna mellan bedömningen av effekterna av en skattesänkning och synen på arbete kan illustreras av denna ”fyrfältare”:

Man skulle alltså här kunna tänka sig att en vänsterinriktad miljöpartist (som tror att sänkt skatt sänker arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för fritid) och en högerinriktad moderat (som tror att sänkt skatt ökar arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för arbete) i praktisk politik möter varandra och förespråkar en liknande sänkning av inkomstskatten.

Kritik mot sociala välfärdsfunktioner

Jag hittade häromdagen en av de första uppsatser jag skrev som doktorand, för snart 20 år sedan. Den handlar om sociala välfärdsfunktioner och heter ”A Critical Assessment of the Social Welfare Function”. Inte minst lyfter jag fram ekonomipristagaren James Buchanans kritik mot användande av denna teoretiska konstruktion. Jag roas lite av mitt dåvarande sätt att skriva, och jag håller inte med mig själv i allt jag skriver, men det finns en kärna i uppsatsen som jag fortfarande sympatiserar med. Jag har heller aldrig använt mig av en social välfärdsfunktion i min forskning. Läs gärna och se vad du tycker om argumentationen.

Jag bjuder här på ett stycke ur uppsatsen:

Asymmetrisk syn på ekonomiska incitament

Det är inte ovanligt numera att nationalekonomer ställer sig tveksamma till ekonomiska incitament för att uppmuntra gott beteende. Det är den beteendeekonomiska forskningen som tyder på att sådana incitament kan tränga undan en inneboende motivation att göra gott. De som har en inre motivation vill inte sammankopplas med ett egoistiskt motiv för att göra gott, lyder tankegången, och de blir mindre benägna att göra det om de får betalt. Resonemangen kan t.ex. gälla blodgivning, organdonation eller arbetsdisciplin. Dessa ekonomer motsätter sig därför ofta belönande betalning, eftersom de predikterar att en sådan leder till ett lägre utbud av dessa, och snarlika, goda aktiviteter.

Avvisande av ekonomiska incitament när det gäller att få människor att bete sig mer gott, alltså. Det slog mig att samma personer ofta däremot tenderar att förespråka ekonomiska incitament när det gäller att få människor att bete sig mindre dåligt, även då med utgångspunkt i beteendeekonomisk forskning. I paternalistisk anda vill de hjälpa irrationella människor att fatta bättre beslut. Åtgärder som förespråkas är t.ex. fett- eller sockerskatt, liksom mer allmänt böter. I fallet med viktökning tros en negativ utveckling kunna motverkas genom att det blir dyrare att äta onyttigt.

Min undran är: Föreligger det inte en spänning mellan dessa båda hållningar? Om människor har potential till en inre motivation att göra gott, varför ska inte försök att stärka den användas i båda fallen? Varför tros utifrån påförda incitament inte fungera i det ena fallet men fungera väl i det andra? Om en person verkligen vill gå ned i vikt men har problem med självkontroll, kan inte externa incitament som en fettskatt tränga undan den svaga men ändå existerande inre motivationen att gå ner i vikt? Vill en sådan person uppfattas gå ner i vikt för att staten har lagt på en straffskatt på vissa varor? Eller vill den personen stolt kunna gå ner i vikt genom egen, inre drivkraft?

Måhända jämför jag här äpplen med päron. Måhända gör jag det inte. Känner någon till komparativ forskning på detta område?

Har handel och kapitalmarknader gett långsiktig tillväxt?

Det finns (inte minst för tillfället) en hel del motstånd mot handel och kapitalrörelser länder emellan, då dessa tros underminera en god och stabil ekonomisk utveckling. Därför är det särskilt intressant att ta del av den nya studien ”Historical Evidence on the Finance-Trade-Growth Nexus”, som anlägger ett historiskt perspektiv på frågan om vilka effekterna av handel och finansiella marknader är. Resultat:

We study linkages between financial development and trade and their role in promoting economic growth using historical data for a group of now-developed “Atlantic” economies since 1880. Our main findings are that finance and trade reinforced each other during the 1880-1914 and 1880-1929 periods, but that these links vanished after the Second World War. Financial development is also strongly related to growth throughout our sample period, while trade matters for growth only after 1945. The growth findings are robust to using as explanatory variables only those components of financial development and trade that are determined by fundamentals related to legal origin and the political environment. … Despite our finding that indicators of legal origin and the political environment explain much of the cross-sectional variation in financial development and to a lesser extent in trade, we were surprised that financial development mattered for growth and that trade mattered for financial development even at times when direct links from the deeper fundamentals to finance and trade seemed less operable. Consistent with Haber (2003) and Bordo and Rousseau (2006), we consider this as evidence that having a deep and well-developed financial sector and strong trading arrangements offers benefits for long-term growth even when institutional underpinnings are less robust.

Resultatet att utvecklingen av finansiella marknader har varit gynnsam för långsiktig tillväxt kan tänkas förvåna en del som inte är insatta i vilken roll tillgång på kapital spelar i en dynamisk marknadsekonomi, där finansiering av innovationer och investeringar i allmänhet är en central förutsättning för tillväxt. Detta insåg t.ex. Schumpeter. Därmed inte sagt att vartenda finansiellt instrument alltid och överallt är gynnsamt för långsiktig tillväxt.

Se även inläggen ”Nyttan av finansiella innovationer” och ”Ger frihandel tillväxt?” samt min, Anders Bornefalks och Mikael Sandströms bok Befria kapitalet: om Tobinskatten och fria kapitalmarknader.

Det viktiga lärlingssystemet

Utbildningsminister Jan Björklund är en stark förespråkare av lärlingsutbildning, och förra året lades ett förslag om en ny anställningsform för lärlingar. Tanken är att lärlingen, genom nära knytning till arbetsmarknaden, ska upparbeta relevanta yrkeskunskaper och och få anställning efter fullbordad utbildning. Nu visar ny ekonomisk-historisk forskning, presenterad i ”The Rate and Direction of Invention in the British Industrial Revolution: Incentives and Institutions”, bl.a. följande:

During the Industrial Revolution technological progress and innovation became the main drivers of economic growth. But why was Britain the technological leader? We argue that one hitherto little recognized British advantage was the supply of highly skilled, mechanically able craftsmen who were able to adapt, implement, improve, and tweak new technologies and who provided the micro inventions necessary to make macro inventions highly productive and remunerative. Using a sample of 759 of these mechanics and engineers, we study the incentives and institutions that facilitated the high rate of inventive activity during the Industrial Revolution. First, apprenticeship was the dominant form of skill formation. Formal education played only a minor role.

Björklund kanske kan sägas vara efter sin tid: lärlingsystem har långa historiska rötter, med goda resultat, som det verkar, i fallet Storbritannien.

Tips: Christian Bjørnskov.

Frihet på grund av okunskap?

Det finns olika sätt att motivera frihet. En del tror att frihetens försvarare alltid utgår att människor är välinformerade och superrationella. Så är inte fallet. I The Constitution of Liberty formulerar Hayek tvärtom ett okunskapsargument för frihet:

If there were omniscient men, if we could know not only all that affects the attainment of our present wishes but also our future wants and desires, there would be little case for liberty. And, in turn, liberty of the individual would, of course, make complete foresight impossible. Liberty is essential in order to leave room for the unforeseeable and unpredictable; we want it because we have learned to expect from it the opportunity of realizing many of our aims. It is because every individual knows so little and, in particular, because we rarely know who of us knows best, that we trust the independent and competitive efforts of many to induce the emergence of what we shall want when we see it.

Detta citat reflekterar Hayeks föregående analys i ”The Use of Knowledge in Society” av hur en decentraliserad ordning förmår ta tillvara lokal, spridd och för varje individ ofullständig kunskap på ett helt annat sätt än en centraliserad ordning. Man kan också här knyta an till Kelsen och ställa frågan vilken roll frihet spelar i en situation när allt, såväl mål som medel, redan är känt. I så fall torde det enda vara att implementera den optimala lösningen.

Vad doktorsavhandlingar handlar om

Doktorsavhandlingar ska visa att doktorander förmår arbeta fram originella bidrag till forskningen. En fråga är vad som påverkar valet av ämne. En ny studie, ”Keeping Up with the Fashion: Recent Trends in the Subfields of Study of Doctoral Students in Economics”, undersöker om de ämnen som är vanligast i fem ledande nationalekonomiska tidskrifter två-tre år före doktorsavhandlingar läggs fram är korrelerade med ämnena i dessa avhandlingar:

Overall, we have found that the effect of journal publications is both substantively and statistically significant. The magnitude of the effect implies that an increase of one percentage point of article publications in a particular subfield is associated with a 0.35 to 0.4 percentage point increase of dissertations in the same subfield.

Som doktorand är valet av inriktning viktigt: det påverkar sådant som anställnings- och publikationsmöjligheter. Men det är, som jag ser det, inte självklart att man gynnas av att välja en ämnesinriktning som råkar vara populär för tillfället. Dels kan populära ämnen bli impopulära i framtiden (det som publiceras nu i tidskrifter kanske rentav i praktisk forskning var populärt för fem år sedan, inte nu); dels kan konkurrensen vara särskilt hård i de ämnesinriktningar som uppfattas som populära; och dels kan det vara lättare att prestera originella bidrag i fält som ligger lite vid sidan av det som uppmärksammas mycket — man kanske genom att arbeta där rentav kan göra nya fält populära.

Forskarna varnar dock för att deras resultat inte nödvändigtvis ska tolkas som kausala:

We do not intend to claim that the effects that we found in this study, even the results with lagged variables, are causal. It may be that graduate students, as an integrated part of the profession, are influenced by the same wave of research ”fashion”, which affects dissertation topics and, at the same time, leads to more article publications on these topics by professional researchers.

I vilket fall är detta med ämnesinriktning en viktig sak för doktorander och deras handledare att fundera på.

Kognitiv kapitalism

Vad skapar tillväxt och ekonomisk utveckling? En ny studie, ”Cognitive Capitalism: The Effect of Cognitive Ability on Wealth, as Mediated Through Scientific Achievement and Economic Freedom”, publicerad i Psychological Science, finner att kognitiv förmåga spelar en stor roll:

Using three large-scale assessments, we calculated cognitive-competence sums for the mean and for upper- and lower-level groups for 90 countries and compared the influence of each group’s intellectual ability on gross domestic product. … Our results underscore the decisive relevance of cognitive ability—particularly of an intellectual class with high cognitive ability and accomplishments in science, technology, engineering, and math—for national wealth. Furthermore, this group’s cognitive ability predicts the quality of economic and political institutions, which further determines the economic affluence of the nation. Cognitive resources enable the evolution of capitalism and the rise of wealth.

Effekterna illustreras i denna figur:

Särskilt intressant finner jag att de smartaste i ett land är särskilt viktiga för dess välstånd, dels direkt och dels indirekt, genom att de också påverkar de ekonomiska institutionernas utformning. En enkel uppskattning indikerar att om genomsnittlig IQ ökar med en enhet i den smartaste gruppen ökar detta genomsnittlig BNP per capita med $470; en motsvarande ökning i den grupp som består av medelsmarta ökar genomsnittlig BNP per capita med $230. Förvisso styrker detta tidigare forskningsresultat som tyder på ett samband mellan intelligens och ekonomisk tillväxt — se här och här — samt mellan intelligens och personlig ekonomisk framgång — se här. (Att ekonomisk frihet förmår generera välstånd är också känt sedan tidigare.)

Minskar rättvisemärkning fattigdomen?

Jag har tidigare påpekat det osäkra i att rättvisemärkning på det hela taget förbättrar för fattiga bönder i världen — se inläggen ”Den tveksamma rättvisemärkningen”,  ”Effekterna av rättvisemärkning” och ”Problematisk rättvisehandel?”. Nu indikerar en ny studie, ”Profits and Poverty: Certification’s Troubled Link for Nicaragua’s Organic and Fairtrade Coffee Producers”, publicerad i Ecological Economics, samma sak:

Governments, donors and NGOs have promoted environmental and social certification schemes for coffee producers as certified market channels are assumed to offer higher prices and better incomes. Additionally, it is presumed that these certifications contribute to poverty reduction of smallholders. Yet, gross margins, profits and poverty levels of certified smallholder coffee producers have not yet been quantitatively analyzed applying random sampling techniques. Our quantitative household survey of 327 randomly selected members of conventional, organic and organic-fairtrade certified cooperatives in Nicaragua is complemented by over a hundred qualitative in-depth interviews. The results show that although farm-gate prices of certified coffees are higher than of conventional coffees, the profitability of certified coffee production and its subsequent effect on poverty levels is not clear-cut. Per capita net coffee incomes are insufficient to cover basic needs of all coffee producing households. Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers. We conclude that coffee yield levels, profitability and efficiency need to be increased, because prices for certified coffee cannot compensate for low productivity, land or labor constraints. [Min fetstil.]

Viljan att göra gott för världens fattiga är beundransvärd. Det gäller dock att använda effektiva medel för att uppnå ett mål om fattigdomsreducering. Just rättvisemärkning förefaller inte vara en särskilt effektiv, och kanske t.o.m. en kontraproduktiv, metod.

Förslag för att minska död och lidande

Som läsare av denna blogg känner till är jag starkt engagerad i frågan om organdonation, i synnerhet i försök att lösa den bristsituation som råder och som orsaker mycket lidande och död. Jag är t.ex. förespråkare av ett system med betalning till njurdonatorer. Enligt beräkningar av Gary Becker och Julio Jorge Elías skulle en ersättningsnivå på runt 100 000 kr eliminera bristen på njurar. Men jag är i grunden pragmatiker på detta område: det finns många förslag på förbättrande reformer, och om betalning till levande donatorer upplevs som en omöjlig väg framåt, därför att människor (av för mig märkliga skäl) finner det etiskt tveksamt, bör andra vägar prövas.

Det är just med en (för mig otypisk) känslighet för de värderingar som genomsyrar svensk hälso- och sjukvård, och med kunskap i såväl grundläggande nationalekonomiskt tänkande om incitament som ny beteendeekonomisk och socialpsykologisk forskning, som ett nytt förslag läggs fram i ”Incentivizing Deceased Organ Donation: A Swedish Priority-Setting Perspective”, publicerad i Scandinavian Journal of Public Health:

The components and details of the compensation proposal can be summarized as follows:

  • €5,000 contribution to the estate or family of the deceased towards funeral expenses.
  • Deceased (advanced directive) or family could decline the contribution in full.
  • All or part of the €5,000 contribution could be directed as a publicized donation to a reputable charity of the deceased (if the will is known) or family’s choice.
  • In all circumstances the right to self determination of the deceased must be respected; and the decision of the family cannot be in contradiction to the will of the deceased if it is explicitly stated.

Det intressanta med detta förslag är att det försöker beakta olika typer av incitament att donera — ekonomiska, inneboende och signalmässiga — så att personer som motiveras av altruism och av en vilja att framstå som goda inför andra också stimuleras att ge.

Detta är en av de viktigaste texterna jag har läst på mycket länge, inte minst därför att jag tycker att dess argumentation är tydlig, enkel, etiskt tilltalande och grundad på forskning. (Därmed inte sagt att förslag om ersättning till levande njurdonatorer inte är det, men om detta finns som sagt olika uppfattningar.) Vågar man hoppas att politiker och andra beslutsfattare läser och lär? Att inte läsa och lära, och att passivt avstå från att agera, har direkta och stora kostnader för människor som är i behov av nya organ. Det, om något, är oetiskt.

Tips: Mikael Elinder.

Professorernas favoriter

Vilka ekonomiska tänkare i olika tidsepoker, vilka ekonomiska tidskrifter och vilka ekonomiska bloggar har amerikanska professorer i nationalekonomi som favoriter? Ett försök att klargöra det görs i den nya studien ”Economics Professors’ Favorite Thinkers, Journals, and Blogs (Along with Party and Policy Views)”, publicerad i Econ Journal Watch:

A sample of 299 U.S. economics professors, presumably random, responded to our survey which asked favorites in the following areas: Economic thinkers (pre-twentieth century, twentieth century now deceased, living age 60 or older, living under age 60), economics journals, and economics blogs. First-place positions as favorite economist in their respective categories are Adam Smith (by far), John Maynard Keynes followed closely by Milton Friedman, Gary Becker, and Paul Krugman. For journals, the leaders are American Economic Review and Journal of Economic Perspectives. For blogs, the leaders are Greg Mankiw followed closely by Marginal Revolution (Tyler Cowen and Alex Tabarrok).

Jag fann det inte minst intressant att studien också undersöker hur professorernas politiska uppfattningar är relaterade till deras svar. Här kan man se de tio mest valda favoritekonomerna under 60 och hur vänster-höger-fördelningen bland respondenterna ser ut, enligt två mått. ”Party ratio” avser kvoten mellan vänster- och högersympatisörer (baserat på partiidentifikation), medan ””Ave. lib. score” avser hur klassiskt liberala (”höger”) respondenterna är på en fyrgradig skala, utifrån svar på policyfrågor, där fyra är mest klassiskt liberalt.

De som har Krugman som favorit är alltså relativt vänsterinriktade (för att inte tala om Galbraiths fans!); endast för Levitt och Easterly är högersympatisörerna fler än vänstersympatisörerna. Förvisso ska här beaktas att vänster i en amerikansk kontext mycket väl kan motsvara en person i mitten av den politiska skalan, ibland kanske t.o.m. höger, i Sverige.

Mina egna favoriter skulle nog vara:

Vilka är dina favoriter i respektive kategori?

Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?

En mycket viktig ny uppsats, ”Economic Impacts of Immigration: A Survey”, sammanfattar studier av invandringens ekonomiska effekter. Jag fastnade för denna information om Sverige:

Storesletten (2003) repeated his earlier analysis for Sweden and estimated that the average immigrant to Sweden represented a net cost of €20k for the public sector, but the variation across different groups of immigrants was very wide. Young immigrants produced a net gain of €24k, whereas immigrants over the age of 50 represented a large net cost. The results again depended greatly on how the immigrants fared in the labor market. It is therefore crucial to evaluate the labor market success in terms of participation and employment rates as discussed earlier.

Jag fann det intressant att effekterna varierar så mycket beroende på invandrarnas ålder. Vad gäller den genomsnittliga nettokostnaden kan man tänka sig att den skulle kunna bli betydligt lägre om reformer genomförs som underlättar för invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden, t.ex. på arbetsrättens område. Det finns uppenbarligen möjlighet att minska kostnaden för invandring och t.o.m. få den att generera nettointäkter:

Immigration is often viewed as a large fiscal burden for European public finances or as a possible saviour if correctly harnessed. This has been palpable in the recent political atmospheres of France, Italy, and Germany, for instance. Most empirical studies, however, estimate the fiscal impacts of immigration to be very small. There certainly exist large differences across migrant groups in the costs and benefits they cause for a host country; the net impact depends heavily on the migrant’s age, education, and duration of stay. On average, immigrants appear to have a minor positive net fiscal effect for host countries. [Egen kursivering.]

Förvisso anser inte jag att förekomsten av en nettokostnad är ett tungt vägande skäl att vara restriktiv med invandring, men kan man minska den är det förstås bra.

Tips: Bryan Caplan. Media: SvD.

Nationalekonomins förändring

Det är många som har haft synpunkter på nationalekonomers roll i den stora kris som vi nyligen upplevde. Ett av de mer intressanta bidragen står Barry Eichengreen för i ”The Last Temptation of Risk”. Däri finns åtskilligt att begrunda (och delvis bestrida), men här vill jag bara ta upp hans syn på nationalekonomins utveckling:

But now it is on the empirical side where the capacity to do high-quality research is expanding most dramatically, be the topic beer sales or asset pricing. And, revealingly, it is now empirically oriented graduate students who are the hot property when top doctoral programs seek to hire new faculty. Not surprisingly, the best students have responded. The top young economists are, increasingly, empirically oriented. They are concerned not with theoretical flights of fancy but with the facts on the ground. To the extent that their work is rooted concretely in observation of the real world, it is less likely to sway with the latest fad and fashion. Or so one hopes.

The late twentieth century was the heyday of deductive economics. Talented and facile theorists set the intellectual agenda. Their very facility enabled them to build models with virtually any implication, which meant that policy makers could pick and choose at their convenience. Theory turned out to be too malleable, in other words, to provide reliable guidance for policy. In contrast, the twenty-first century will be the age of inductive economics, when empiricists hold sway and advice is grounded in concrete observation of markets and their inhabitants. Work in economics, including the abstract model building in which theorists engage, will be guided more powerfully by this real-world observation. It is about time.

Bryan Caplan har framfört liknande kritik mot den åtminstone tidigare starka ställning som ren, matematiserad teori hade. Även här i Sverige har jag noterat en stor förändring sedan mina egna doktorandstudier i mitten av 1990-talet. Jag tror att detta är en förändring till det bättre, även om jag betvivlar att denna mer empiriska inriktning kommer att hjälpa till att undvika framtida kriser. För det första är jag tveksam till att politiker, tjänstemän och företagsledare kommer att vilja och kunna ta till sig ny empirisk kunskap. För det andra är jag tveksam till om särskilt mycket av den nya empiriska forskning som bedrivs besvarar relevanta frågor rörande de politiska och ekonomiska faktorer som i ett komplext samspel utlöser kriser. Det finns t.ex. en risk för att metod, snarare än frågeställning, blir styrande. Däremot kommer mycket annan, icke-krisrelaterad och sannolikt mer partiell kunskap att produceras framöver, det är jag säker på, och det är inte så illa.

Att kunna dö när man vill

Det rapporteras att matematikern och playboyen Gunter Sachs sköt sig själv härom dagen med dödlig utgång. Hemskt, kan tyckas, men i grunden ser jag det som en genomtänkt handling för att undkomma ett ofrånkomligt lidande. Det vore önskvärt att ge människor möjlighet att under mindre blodiga former kunna döda sig när de finner livet oönskat. Som Witold Gombrowicz uttrycker det:

Jag kräver Dödshus, där var och en skulle förfoga över moderna medel för ett lindrigt frånfälle. Där skulle man kunna dö lätt och ledigt, utan att behöva kasta sig under ett tåg eller hänga sig i en krok. Där en utled, förbrukad och utmattad människa kunde överlämna sig i specialistens vänliga vård och garanteras en död utan skam och tortyr. Varför inte, frågar jag – varför inte? Vem förbjuder er att civilisera döden?

Intressant nog visar studien ”The Oregon Paradox”, publicerad i Journal of Socio-Economics, följande:

[P]eople who are terminally ill often feel a surge in wellbeing and hope to live longer when they have the option of legally ending their lives.

Hur kan detta förstås? Arjun Kanna förklarar:

[L]et us say that patients have been prescribed lethal medication and have the option of ending their lives at any point of their choosing.  As before, patients don’t want to choose a time too soon or too distant, but with the power to control the end of their lives they no longer have a reason to err on the side of haste!  The patients can now wake up every day with the comfort of knowing that they do not have to suffer through pain or stress they might find intolerable. Being given the option to determine the time of our own death can transform patients from powerless victims of their illness to willing survivors of it.

Dvs. den frihet Gombrowicz talar om ger inte nödvändigtvis upphov till en plötslig dödshandling utan kan t.o.m. göra livet lyckligare och mer uthärdligt. Att veta att man kan ända sitt liv om det blir mycket plågsamt — utan groteska och blodiga inslag — är, tycks det, värt mycket. (För att avsluta med en nationalekonomisk koppling visar artikeln i Journal of Socio-Economics hur detta kan förklaras med teorin om förväntad nytta!)

Se även ”En ateistisk doktor, tack”, ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande””Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort””Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti””Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp””Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta””Döden kan befria””Dödshjälp när så önskas””Hjälp att dö bör tillåtas””Liv till varje pris””Dödshjälp i Nederländerna””Obefogad religiös alarmism””Att dö för andras skull””JK om dödshjälp””Det rör på sig i dödshjälpsfrågan””Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden””Rationell syn på självmord”.

Ger ekonomisk frihet lycka?

När ekonomisk politik ska utformas anser nog många att det yttersta bedömningskriteriet är om den förmår skapa lycka. I den nya, preliminära studien ”Do Good Institutions Make Citizens Happy, or Do Happy Citizens Build Better Institutions?” undersöks om politik och institutioner som kännetecknas av en hög grad av ekonomisk frihet är relaterade till lycka samt, i så fall, hur kausaliteten ser ut:

First, the importance of economic freedom for life satisfaction is seemingly demonstrated by the use of ordinary least squares analysis. The Economic Freedom of the World Index by Gwartney et al (2010) is used as an index of economic institutions, since these have been shown to be of more overall importance for life satisfaction in previous studies. Results show that overall economic freedom is an important determinant of average national life satisfaction … It is also demonstrated that citizens do not equally value all elements of economic institutions, in terms of procedural utility. Areas 3, 4, and 5, which represent the free Access to sound money, Freedom to trade internationally, and freedom from Regulation of credit, labor, and business, are important determinants of life satisfaction, above the effects that these aspects of economic institutions might have on GDP per capita. Second, two stage least squares analysis is applied to investigate the relation of causality between economic institutions and life satisfaction. Legal origin is used to instrument for economic freedom, while an index for the rate of alcohol disorders and the per capita consumption of cigarettes is constructed to serve as an instrument for life satisfaction. The results indicate that economic freedom seems to raise life satisfaction, but life satisfaction has no effect on economic freedom.

Det är alltid svårt att fånga kausala effekter med imperfekta instrumentalvariabler, men resultaten indikerar i vilket fall att det är en stabil penningpolitik, frihandel och begränsade regleringar som bidrar till högre lycka.

Ger religiösa mer dricks?

Tidigare forskning har funnit att kyrkobesökare inte är ärligare än andra. En ny studie, ”Religion and Prosocial Behaviour: A Field Test”, publicerad i Applied Economics Letters, visar följande:

Religious people are thought to be more prosocial than nonreligious people. Laboratory studies of this using ultimatum, dictator, public goods and trust games have produced mixed results, which could be due to lack of context. This article examines the relationship between religion and prosocial behaviour using data from a context-rich, naturally occurring field experiment that closely resembles the dictator game – tipping in restaurants. Customers were surveyed as they left a set of restaurants in Richmond, Virginia, in the summers of 2002 and 2003. Our findings reveal no evidence of religious prosociality.

Religionen framställs ibland som en garant för gott beteende i ett samhälle. Underlaget för sådana påståenden tycks inte särskilt starkt. Kan det ha att göra med att grundläggande moraliska intuitioner kan ha biologisk, snarare än religiös, grund?

Nazismens medeltida rötter

Det är svårt att förstå hur så många tyskar kunde stödja nazismen under 1920- och 30-talet. Kanske beror det på att en viktig förklaringsfaktor tycks ligga mycket långt tillbaka i tiden, enligt den nya studien ”Persecution Perpetuated: The Medieval Origins of Anti-Semitic Violence in Nazi Germany”:

How persistent are cultural traits? This paper uses data on anti-Semitism in Germany and finds continuity at the local level over more than half a millennium. When the Black Death hit Europe in 1348-50, killing between one third and one half of the population, its cause was unknown. Many contemporaries blamed the Jews. Cities all over Germany witnessed mass killings of their Jewish population. At the same time, numerous Jewish communities were spared these horrors. We use plague pogroms as an indicator for medieval anti-Semitism. Pogroms during the Black Death are a strong and robust predictor of violence against Jews in the 1920s, and of votes for the Nazi Party. In addition, cities that saw medieval anti-Semitic violence also had higher deportation rates for Jews after 1933, were more likely to see synagogues damaged or destroyed in the Night of Broken Glass in 1938, and their inhabitants wrote more anti-Jewish letters to the editor of the Nazi newspaper Der Stürmer.

Ett fascinerande resultat. Man undrar hur uppfattningar av det här slaget slår rot och blir så beständiga — och vad det finns för hemska tendenser i olika länders kultur och historia som kan dyka upp under vissa omständigheter samt vilka dessa omständigheter som kan aktivera dessa tendenser är.

Tips: William Easterly. Se även Christian Bjørnskovs inlägg om denna studie.

Diskriminering pga. brytning

Att det förekommer diskriminering är klarlagt i tidigare forskning. Men vad baseras den på? I den nya svenska studien ”Is It How You Look or Speak That Matters? An Experimental Study Exploring the Mechanisms of Ethnic Discrimination” undersöks om människors bedömning av utländska personer är annorlunda än den av svenskar och om det i så fall beror på att de ser annorlunda ut eller på att de talar svenska med brytning:

The experiment is conducted in Sweden and the results show that candidates not perceived as stereotypically Swedish are considered to be worse performers. These beliefs are found in within-gender but not in cross-gender evaluations and are not eliminated when additional performance-related information about the candidates is provided. When candidates are presented by both looks and speech, differential evaluations based on looks disappear. Instead, we find strong negative beliefs about performance for candidates that speak Swedish with a foreign accent implying that ethnic stereotypes associated with speech override stereotypes associated with appearance. The negative beliefs associated with foreign-accented speech are not supported by corresponding mean differences in the candidates’ actual test performance.

Det är alltså utländsk brytning som får svenskar att tro att någon presterar sämre än dem utan brytning — trots att de faktiskt inte presterar sämre. Jag tycker om forskarnas konstaterande, i synnerhet dess andra del:

Our findings, on the one hand, stress the importance of language proficiency for subsequent labor market outcomes but, on the other hand, also the importance of an increasing tolerance for foreign-accented speech among the majority population.

Ändras den offentliga sysselsättningen för att vinna val?

Fattar politiker beslut för att försöka påverka väljarna att rösta på dem? Det verkar på ett plan självklart, men frågan är om de just inför val försöker att ”ratta” de instrument de har till sitt förfogande med detta syfte. I en ny studie av Matz Dahlberg och Eva Mörk, ”Is There an Election Cycle in Public Employment? Separating Time Effects from Election Year Effects”, finner de följande:

Do governments increase public employment in election years? This paper answers this question by using data from Sweden and Finland, two countries that are similar in many respects but in which local elections are held at different points in time. These facts make it possible for us to separate an election effect from other time effects. Our results indicate that there is a statistically significant election year effect in local public employment, a production factor that is highly visible in the welfare services provided by the local governments in the Scandinavian countries. The effect also seems to be economically significant; the municipalities employ 0.6 more full-time employees per 1,000 capita in election years than in other years (which correspond to an increase by approximately 1 percent).

Forskarna menar att en plausibel tolkning av resultatet är att antingen lokala politiker eller politiker på nationell nivå försöker använda sig av mängden kommunalt anställda för att påverka väljarna. Vidare forskning får klargöra om väljarna låter sig påverkas i sina röstbeslut av åtgärder av detta slag.

Se gärna Allan Drazens ”The Political Business Cycle After 25 Years” för en utmärkt introduktion till forskningsfältet.

Intervjuer med Chicago-ekonomer

Vem är inte fascinerad av Chicago-skolan? Men vad innebär begreppet och hur har den senaste krisen påverkat uppfattningen om den? Genom en serie intervjuer i The New Yorker med ledande Chicago-forskare tecknar John Cassidy en intressant bild. Läs mer:

Själv fastnade jag särskilt för detta, i intervjun med Murphy:

What about skepticism toward the government: Isn’t that also a key part of the Chicago tradition?

Sure. You have to ask why would the government get it right. You can’t just say, here’s a market failure and the government needs to step in and address it. You have to look in detail at what the government might do, and compare the relative effectiveness of the two.

Och för detta, i intervjun med Fama:

In the past, I think you have been quoted as saying that you don’t even believe in the possibility of bubbles.

I never said that. I want people to use the term in a consistent way. For example, I didn’t renew my subscription to The Economist because they use the world bubble three times on every page. Any time prices went up and down—I guess that is what they call a bubble. People have become entirely sloppy. People have jumped on the bandwagon of blaming financial markets. I can tell a story very easily in which the financial markets were a casualty of the recession, not a cause of it.

Det finns mycket mer spännande att läsa i dessa intervjuer!

Tips: Fredrik Hansen.

Vacker som ung, välbetald som vuxen

Forskningen om skönhetens ekonomiska effekter inleddes med ”Beauty and the Labor Market”, publicerad i American Economic Review 1994. Resultat:

Plain people earn less than average-looking people, who earn less than the good-looking. The plainness penalty is 5-10 percent, slightly larger than the beauty premium.

Ny forskning, i form av studien ”Facial Attractiveness and Lifetime Earnings: Evidence from a Cohort Study”, bekräftar dessa tidigare resultat genom att visa att skönhet under skoltiden är associerad med högre inkomst långt senare i livet:

We use unique data from the Wisconsin Longitudinal Study to document an economically and statistically significant positive correlation between the facial attractiveness of men in their senior year in high school and their labor market earnings when they are in their mid-30s and early-50s. … [E]ven after including a lengthy set of characteristics, including IQ, high school experiences, proxy measures for confidence and personality, and family background and additional respondent characteristics in an empirical model of earnings, the attractiveness premium is present in the respondents’ early-50s. Our findings are consistent with attractiveness being an enduringly valuable labor market characteristic.

Beror detta på att de vackra lyckas charma dem som sätter löner eller på att de bidrar till företagens vinstutveckling på ett starkare sätt? Forskarna bakom den nya studien gör följande bedömning:

We think the evidence is most consistent with attractiveness being an intrinsically productive labor market characteristic.

Resultaten innebär alltså inte med automatik att fula diskrimineras.

Tips: Henrik Jordahl.

Tino om invandring

Jag välkomnar Tino Sanandajis inlägg i debatten om hur liberaler ser och bör se på invandring. Det finns mycket att säga om hans argumentation — här vill jag begränsa mig till en del av den, nämligen hans huvudargument, att liberaler bör motsätta sig invandring från utvecklingsländer eftersom den kommer att leda till en större välfärdsstat med stora kostnader för svenskar. Jag gör det genom att först modifiera tre citat från hans artikel, där jag har bytt ut ”invandring” mot ”kvinnlig rösträtt” och där jag markerar mina förändringar med fetstil:

Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara kvinnlig rösträtt.

Viktigast av allt är dock att välfärdstaten troligen kommer att stärkas av kvinnlig rösträtt

Kvinnlig rösträtt i den verklighet vi lever i gynnar förstås kvinnor, men minskar både levnadsstandard och frihet i Sverige. Klassisk liberalism skiljer sig från socialism genom att det ger manliga medborgare moralisk rätt att i en sådan intressekonflikt agera efter sitt egenintresse.

Varför har jag modifierat citaten på detta sätt? Av följande skäl: Precis som invandrare från utvecklingsländer medför en större välfärdsstat, medför kvinnlig rösträtt en större välfärdsstat. Precis som det finns ett vänstergap hos invandrare, finns det ett vänstergap hos kvinnor. De utgångspunkter som Tino använder för att argumentera mot invandring från utvecklingsländer gäller alltså även för kvinnlig rösträtt. Min fråga till Tino blir därför: Hade det varit bättre om kvinnlig rösträtt inte hade införts i Sverige? Bör kvinnlig rösträtt avskaffas? Om inte, varför är argumentet att ”x medför ökade kostnader genom expanderad välfärdsstat” giltigt som argument mot invandring men inte mot kvinnlig rösträtt?

Se även mina inlägg ”Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Invandring och offentlig sektors storlek””Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?” och ”Ska stater ses som klubbar?”. Tino har även skrivit om sin argumentation på sin blogg.

Är det bättre att vänta på ett bättre jobb?

Ett vanligt argument för en generös a-kassa är att den möjliggör för arbetssökande att under längre tid söka efter ett jobb som verkligen passar. Om a-kassan är låg eller kortvarig kan människor känna sig tvingade att ta första bästa jobb, oavsett om det utgör en bra matchning eller ej. Om detta argument stämmer kan produktiviteten i ekonomin på sikt tänkas öka med en generös a-kassa: den arbetslöse läkaren har råd att söka tills han hittar ett läkarjobb, istället för att tvingas börja jobba på McDonald’s (för att hårddra det lite). I alla fall kan detta gälla upp till en viss gräns.

Nå, ny forskning, presenterad i ”Is Longer Unemployment Rewarded with Longer Job Tenure?”, finner tecken på att det snarare är så att längre tid i arbetslöshet innebär en sämre matchning:

Our empirical investigations first show that longer unemployment duration decreases job duration after unemployment. We further show that this negative effect becomes greater if we examine the cases where job seekers lowered their reservation wages and changed their intensity of job searching (based on job application) in the final 59 days before expiration of unemployment insurance. That is, longer unemployment duration does lower job stability more seriously, if a job seeker once set a high reservation wage and gave it up later when benefits of unemployment insurance came to lapse. If we consider that job duration is one of the indicators of a high quality job match, longer unemployment duration owing to a high reservation wage does not lead to a better job match.

Något att beakta, måhända, även i den hetsiga svenska debatten om nivåerna i a-kassan.

Två typer av konversation

Uskali Mäki och Deirdre McCloskey har under många år varit involverade i en offentlig debatt om nationalekonomins metodologi; se t.ex. Mäkis ”Diagnosing McCloskey” i Journal of Economic Literature och McCloskeys svar. Nå, här vill jag inte fokusera på den debatten i sak utan på ett försök till utvärdering av den av Mäki, ”Performance Against Dialogue, or Answering and Really Answering: A Participant Observer’s Reflections on the McCloskey Conversation”, publicerad i Journal of Economic Issues. Närmare bestämt fann jag intressant hans kontrastering av två typer av konversation: conversation as dialogue och conversation as performance.

En konversation som dialog innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar aktivt i ett respektfullt meningsutbyte vari framförda argument tas på allvar och där såväl påståenden som svar är detaljerade och generösa. En konversation som föreställning innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar i ett meningsutbyte inför en publik av icke-experter. Man kan tänka sig att det som sägs i båda typerna av konversationer är detsamma, men det finns, menar Mäki, en risk för att den senare typen av konversation blir ytlig, polariserad, retorisk — därför att en eller flera av experterna inte är ute efter att analysera en fråga, ärligt och uppriktigt, utan efter att påverka de mindre insatta genom påståenden som inte formar en del av den typ av respektfulla och djupa konversation som präglar dialogen.  Det finns en risk för att debattörerna svarar varandra istället för att verkligen svara varandra:

Answering is a matter of evading, ignoring, or missing an argument or suggestion made by another participant. … Whenever evasive or apparent answering dominates the type of response in a conversation, the conversation often also takes on the form of performance, provided there is a certain kind of non-expert, third-party audience present. … Really answering is a matter of engaging in a detailed argument with an understanding of the points made by other participants or with a genuine and sincere attempt to acquire such an understanding. It is a matter of ”testing one’s notions of mutual criticism, listening, really listening, to other remarks” [McCloskey 1994, 100] and then answering, really answering. Really answering is characteristic of a genuine dialogue, of open-ended mutual scrutiny of the concepts and conceptions held by the participants. Such dialogue leads to a learning from one another and from the confrontation itself. We may conjecture that if the participants of a conversation are experts and there is no third-party, non-expert audience whose persuasion would be highly valued by any of the participants, then the conversation tends to take on the form of a dialogue.

Mäki menar att McCloskey har svarat honom — och att hon inte verkligen har svarat honom. Istället försöker hon övertyga de läsande icke-experterna med svepande omdömen och oprecisa uttalanden. Nå, Mäki är part i målet och hans uppfattning kan förvisso diskuteras, men jag tycker hans sätt att karakterisera sätt att konversera är fruktbart. Hur ofta ägnar vi oss inte åt föreställning istället för dialog? Dags för självkritik? Varierar graden av föreställning mellan olika samhällsområden? I politikens värld förefaller föreställning snarare än dialog vara standard. I vetenskapens värld hoppas jag att förhållandet är det omvända, men jag är inte säker på det. En undran jag har är om bloggar uppmuntrar mer till föreställning än till dialog. Jag har en känsla av att bloggande i inte obetydlig utsträckning handlar om att signalera vem man är snarare än att, mer nobelt, sprida och söka förståelse och sanning.

Addendum: Jag tackar Fredrik Hansen för att ha uppmärksammat mig på Mäkis spännande arbete.

Ger skönhet lycka?

Blir man lycklig av att vara vacker? Den frågan besvaras i den nya studien ”Beauty Is the Promise of Happiness?”:

We measure the impact of individuals’ looks on their life satisfaction or happiness using various sets of data from the U.S., Canada, the U.K., and Germany. The results show that: 1. Personal beauty raises happiness. 2. The majority of this positive effect comes about because personal beauty improves economic outcomes – incomes, marriage prospects, and others – that increase happiness. Thus much of the positive effect of beauty on happiness is indirect – through its effects on aspects of economic life that increase happiness. 3. The total effects of beauty on happiness are about the same for men and women. But the direct effect is larger among women – beauty affects their happiness independent of its impact on their incomes, marriage prospects, and other outcomes. Because the beauty measures are collected in a variety of ways, and because happiness is also measured in various ways, we can be quite confident in the general validity of the conclusions.

Resultaten är inte helt förvånande, givet tidigare forskning, som visar att vackra personer behandlas bättre i alla möjliga sammanhang, från barnsben och uppåt.

Tro eller vetande om löner?

Katrine Kielos skriver följande om finansministerns uppfattning, att ingångslönernas höjd i vissa branscher orsakar arbetslöshet:

Sänker man lönen kan fler lågutbildade få jobb tror Borg, kurvan i den ekonomiska modellen skiftar neråt.

Hon får det att låta som om finansministerns uppfattning är helt tagen ur luften, eller i alla fall enbart från abstrakta och teoretiska modeller. Det finns dock försök att studera frågan empiriskt:

  • Docent Per Skedinger: ”Analysen går ut på att utnyttja ett naturligt experiment, baserat på individernas position i lönefördelningen. Enligt resultaten är framför allt reala minimilöneökningar förbundna med att fler personer blir uppsagda eller av andra skäl separeras från sina anställningar. I viss mån leder även reala minimilöneminskningar till fler nyanställningar. Den skattade effekten är relativt stor. Arbetskraftsefterfrågans elasticitet med avseende på minimilöneökningar är ungefär –0,5 för dem som påverkades av ökningarna.”
  • Professor Nils Gottfries: ”Ett förvånansvärt resultat är att vi nästan inte ser någon skillnad i lön mellan de som har enbart grundskola och de som har gymnasieutbildning. De som enbart har grundskola är rimligen mindre produktiva i genomsnitt  än  de  som  har fullföljt en gymnasieutbildning. Ändå är lönerna i stort sett desamma för dessa två grupper.  De som enbart har grundskola konkurrerar inte med lägre lön. I stället har de mycket lägre sysselsättning.” (Professor Eva Mörk har skrivit mer om detta.)
  • Konjunkturinstitutet: ”Höga minimilöner kan utgöra ett hinder för anställning för individer som uppfattas ha låg förväntad produktivitet. En tentativ kalkyl, med utgångspunkt i individdata, visar att andelen som skulle kunna beröras av minimilöner är större bland dem som har erfarenhet av arbetslöshet än bland anställda utan frånvaro. Denna överrepresentation ökar om minimilönerna stiger. … Resultaten i kalkylen är förenliga med hypotesen att minimilöner kan påverka sannolikheten att bli anställd för grupper med låg förväntad produktivitet. … Resultaten motiverar också en försiktighet i höjningar av minimilöner.”

Det finns alltid osäkerhet i empirisk forskning, så det går förstås inte att veta med säkerhet vilka sysselsättningseffekterna av lägre ingångslöner (som är relativt höga i Sverige) är. Men det verkar inte helt orimligt, givet de skattningar som finns, att förvänta sig en positiv sysselsättningseffekt. I så fall är det också rimligt, enligt min uppfattning, att erkänna att det här finns behov av en avvägning, mellan fortsatt höga ingångslöner i kombination med låg sysselsättning och lägre ingångslöner i kombination med hög sysselsättning. Det finns för- och nackdelar med båda kombinationerna, men det går knappast att hävda att behovet av en avvägning inte alls finns där. Vad är i så fall mest feministiskt? Att förespråka höga löner för dem som får anställning i en bransch med hög andel kvinnor, samtidigt som de kvinnor som inte får jobb får låg a-kassa, eller att förespråka lägre ingångslöner och fler kvinnor i sysselsättning?

Kielos missar för övrigt också att en plädering för sänkta ingångslöner inte med nödvändighet (och inte i allmänhet) är en plädering för sänkta genomsnittslöner. Det är därför minst sagt märkligt att göra det till en huvudpoäng i en artikel, att sänkta ingångslöner i branscher med hög andel kvinnor skulle försämra kvinnors löner i allmänhet och i genomsnitt.

Mindre partitrogna väljare röstar efter ekonomin

Det klassbaserade röstandet har minskat: arbetare väljer t.ex. i mindre grad med automatik Socialdemokraterna, jämfört med förr. En intressant effekt av detta identifieras i den nya studien ”Performance Pressure: Patterns of Partisanship and the Economic Vote”, publicerad i European Journal of Political Research:

Numerous studies have demonstrated a weakening identification of voters with political parties in Western Europe over the last three decades. It is argued here that the growing proportion of voters with weak or no party affinities has strong implications for economic voting. When the proportion of voters with partisan affinities is low, the effect of economic performance on election outcomes is strong; when partisans proliferate, economic conditions matter less. Employing Eurobarometer data for eight European countries from 1976 to 1992, this inverse association between partisanship and the economic vote is demonstrated. This finding implies a growing effect for the objective economy on the vote in Europe.

Att s.k. plånboksröstning äger rum har t.ex. visats i en svensk studie. Mot bakgrund av denna utveckling, är det konstigt att politiker blir mindre ideologiska (i alla fall i sin retorik) och mer inriktade på att leverera förslag som förbättrar människors ekonomi på olika sätt?

Klarar sig aktiva PPM-sparare bättre?

I ett utbyte mellan Richard Thaler och Mario Rizzo om paternalism skrev den förre följande:

Another example comes from Sweden, which launched a partial privatization of their social security system in 2000. The plan was open to any fund, which meant that participants faced 456 options. There was also a very well-designed default fund — using private managers selected by the government — that offered global diversification at very low fees (16 basis points). By any standard, both ex ante and ex post, the participants who selected their own portfolio of funds did worse than those who took the default plan. The main mistake the government made in designing this plan was to discourage .participants from choosing the default fund, perhaps thinking, as Mario does, that choosing for oneself is always the best approach. (Fetstil tilltagd.)

Thaler menar alltså att staten ska styra (men inte tvinga) pensionssparare att välja det statliga förvalsalternativet i PPM-systemet, eftersom det påstås ge bättre avkastning. Nu visar dock ny forskning av Magnus Dahlquist preliminärt att denna uppgift inte är helt korrekt. Han sammanfattar:

Den genomsnittliga avkastningen för sparare i det statliga förvalsalternativet har under den studerade perioden varit 1,7 % per år. Aktiva sparare tenderar att ha haft högre avkastning på sitt sparande än passiva sparare, t.ex. så har den genomsnittliga avkastningen för sparare med 2‐5 fondbyten varit 2,2 % per år medan den har varit 6,2 % för sparare med 6‐20 byten. Sparare som en gång varit aktiva men sedan aldrig gjort något nytt byte har haft den avsevärt lägre avkastningen om 0,4 % per år. Det är med andra ord de som en gång varit aktiva för att sedan blivit passiva som haft sämst avkastning i systemet. Det är en sämre avkastning än för de som aldrig varit aktiva. Dessa resultat håller även när vi justerar för den risk som tagits. Vi hittar inga väsentliga skillnader för unga och gamla sparare, kvinnor och män, eller för sparare med mindre eller större pensionskapital.

Dvs. det sämsta har varit att göra ett initialt val som sedan inte har justerats, men att göra 2-20 val har gett bättre avkastning än det statliga förvalsalternativet. Rätt ska vara rätt. Detta talar inte nödvändigtvis emot ett statligt förvalsalternativ: de som har gjort ett enda, initialt val skulle trots allt ha klarat sig bättre med detta alternativ, och det är inte säkert att de skulle ha klarat sig lika bra med flera aktiva val som de som nu har visat sig slå det statliga förvalsalternativet. Dahlquist själv är inne på att man ska tvinga alla att göra minst ett aktivt val per år, eftersom hans forskning tyder på att ”[s]parare verkar … ha en förmåga att välja en bättre avkastande fond vid byten”.

Vad händer vid arv?

Det finns tecken på att arvens omfattning har ökat i väst de senaste decennierna. I den nya studien ”Carnegie Visits Nobel: Do Inheritances Affect Labor and Capital Income?” undersöker Mikael Elinder, Oscar Erixson och Henry Ohlsson hur människors ekonomi påverkas av att få ett arv. De börjar med att relatera till de förmögna herrarna Alfred Nobel och Andrew Carnegie, som båda ställde sig frågande till om arv är bra för barn eller om arv istället kan underminera arbetsetik och en vilja att anstränga sig. I uppsatsen citeras bl.a. Nobel:

Experience has taught me that great fortunes acquired by inheritance never bring happiness, they only dull the faculties. Any man possessing a large fortune ought not to leave more than a small part of it to his heirs not even his direct heirs – just enough to make their way in the world.

Stämmer detta? Vad händer med arvtagares arbets- och kapitalinkomster efter ett arv? Resultaten i studien, som tittar på arv från dem som dog i Stockholm 2004 och som i genomsnitt efterlämnade 300 000 kr, kan sammanfattas så här:

Våra resultat visar att större arvsbelopp leder till lägre arbetsinkomster under varje år av de fyra åren efter att arven mottagits. Effekterna är både statistiskt säkerställda och ekonomiskt betydelsefulla. Den genomsnittlige arvingen minskar sin arbetsinkomst med cirka 70 procent av arvsbeloppet under åren fram till pensionering. Vi finner även tecken på förväntningseffekter som påverkar arbetsutbudet redan före överföringen. Till skillnad från tidigare studier finner vi att effekterna är bestående över tiden och att effekterna är avsevärda. Våra resultat tyder på att arven delvis är förväntade, delvis inte förväntade.

Vad gäller kapitalinkomster finner vi positiva effekter för samtliga år efter arvet. Dessa effekter är dock tydligt avtagande över tiden till skillnad från effekterna på arbetsinkomst. På kort sikt är dock ökningen av kapitalinkomst större än minskningen i arbetsinkomst.

Det verkar alltså som Carnegie och Nobel hade rätt om effekten på arbetsinsatserna, även när det gäller arv som inte är jättestora. Tre reflexioner:

  • Studien antyder att arv i genomsnitt ger upphov både till mindre arbete och högre disponibel inkomst. Från mitt perspektiv ter sig arv mot denna bakgrund mycket tilltalande. Från givarens sida kan man dock fråga sig om det är barnens ökade välmående som bör eftersträvas — det har en alternativkostnad. Carnegie och Nobel donerade t.ex. istället sina förmögenheter till välgörande ändamål, med förmåga att öka andras välmående.
  • Emellertid betonar många arbetets vikt för ett gott liv. Som jag ser det behöver dock ökade ekonomiska resurser inte leda till att man helt lämnar arbetslivet utan bara att man arbetar mindre eller med roligare, möjligen mindre välbetalda saker. Jag tror att Russell och Keynes hade en poäng när de betonade möjligheten till mindre arbete vid ökat välstånd. Som Schur påpekar kan det, för ökat välmående, räcka med vetskapen om en möjlighet att minska arbetsinsatsen, även om man arbetar på som vanligt.
  • Ofta när arv diskuteras uppkommer rättvisefrågor. Är det verkligen etiskt försvarbart att personer som inte själva har gjort något för att få en stor summa pengar får den, bara så där? Även liberala ekonomer, som ekonomipristagaren James Buchanan, ställer sig tveksamma till det och är öppna för arvsskatt, även om det förstås också finns argument emot.

Är det dåligt att tjäna mindre än andra?

Det är relativt välbelagt sedan tidigare att människors lycka påverkas negativt av att personer de jämför sig med tjänar mer än dem. En ny nederländsk studie, ”Keeping Up with the Joneses by Finding a Better-Paid Job – The Effect of Relative Income on Job Mobility”, finner ytterligare stöd för detta — men dokumenterar också en effekt på jobbrörligheten:

Our findings suggest that workers compare their own income to that of their neighbors, and low relative income is associated with higher job mobility. We conclude that low relative income (compared to the neighbors) reduces workers’ happiness, and workers react to this by finding a new job which may offer the prospect of higher pay.

Detta får mig att fundera på om det är så dåligt med relativa inkomstskillnader. Om de utgör en starkt motiverande faktor för människor att röra på sig på arbetsmarknaden och hitta jobb som betalar dem bättre, kan det då inte vara så att dessa inkomstskillnader också är förknippade med dynamik, ambition och ett bättre utnyttjande av produktiva resurser i ekonomin? Visst, i ett statiskt perspektiv ger skillnaderna olycka, men denna effekt kan få människor att söka och få bättre betalda jobb, vilket ger positiva lyckoeffekter i ett dynamiskt perspektiv.

Detta resonemang förutsätter förvisso att det finns mer välbetalda jobb att få — man kan härvidlag tänka sig att lågproduktiva individer, som tenderar att stå utanför eller ha en mycket svag position på arbetsmarknaden knappast lär kunna utplåna sin olycka genom att hitta bättre betalda jobb.

Men ligger det inte något i att se denna process som ett slags kapprustning som alla skulle vinna på att stanna upp? Kanske, men återigen tror jag att det synsättet är för statiskt. Det tycks utgå från att antalet och typen av jobb är mer eller mindre konstant, och att det inte finns vinster med rörlighet i termer av bättre matchning och högre produktivitet — antaganden som åtminstone behöver beläggas innan de kan accepteras.

Ett snarlikt argument som det jag framför här är att entreprenörer kan motiveras av att få det bättre än andra, vilket ger ekonomisk utveckling som annars inte skulle ha kommit till stånd. Beaktar man inte dynamiska effekter som dessa kan försök att utplåna relativa inkomstskillnader medföra betydande ekonomiska kostnader.

Bör inkomst eller konsumtion beskattas?

Adam Smith noterar, i The Wealth of Nations, att konsumtionsskatter tenderar att användas istället för inkomstskatter när det är svårt att beskatta inkomster. Men det kanske är att föredra att beskatta konsumtion inställer för inkomster, även när det går att beskatta de senare (som i vårt moderna samhälle)? I nästan alla någorlunda rika länder används idag båda typerna av beskattning; Greg Mankiw presenterar pedagogiskt det nationalekonomiska huvudargumentet för att övergå till konsumtionsbeskattning:

Let W be the real wage, r be the interest rate, and t be the tax rate. Suppose I work today in order to save and consume in T years. Under an income tax, the amount of consumption I get for one hour of work is:

(1-t)W*[1+(1-t)r]^T

Under a consumption tax, the amount of consumption I get is:

(1-t)W*[1+r]^T

Now compare these after-tax relative prices to the before-tax relative price, which is

W*[1+r]^T

You can see that the consumption tax creates a constant wedge: the after-tax relative price is 1-t times the before-tax relative price, regardless of T. However, an income tax creates a growing wedge. The larger is T, the greater is the gap between the before-tax and after-tax relative price. In other words, a consumption tax taxes current and future consumption at the same rate, whereas an income tax in effect taxes future consumption at a higher rate than current consumption.

The bottom line: Both consumption taxes and income taxes discourage work, but income taxes discourage saving as well.

Någon kanske invänder att det blir svårt att införa konsumtionsbeskattning som är progressiv (om nu detta är ett önskat kännetecken hos ett skattesystem). Svaret blir att det inte alls är svårt att göra det: se t.ex. förslag här och här.

Något att tänka på när nästa stora skattereform börjar diskuteras så småningom.

Varför övertidsersättning?

Varför är lönen per tidsenhet högre vid övertidsarbete? En möjlig förklaring är att arbetsgivare måste erbjuda mer betalt för att få anställda att vilja arbeta mer vid behov (men detta förklarar knappast lagstiftning). En annan möjlig förklaring är att lagstiftaren tror att övertidsersättning gör det mer sannolikt att arbetsutrymmet i ekonomin delas mellan fler. Nå, Robert Frank menar i Luxury Fever (s. 169) att den mest sannolika förklaringen är en annan:

The overtime provisions of the Fair Labor Standards Act in the United States serve a similar purpose [limiting the extent to which people can trade leisure time for additional income]. These provisions, which require employers to pay a 50 percent wage premium when workers exceed 8 hours on any given day or 40 hours in any given week, provide a strong incentive to limit the amount people work. Similar legislation exists in many other Western countries. To the extent that conspicuous consumption — and hence the longer hours required to finance it — is more attractive to individuals than to society as a whole, these provisions help narrow the incentive gap.

Syftet är alltså att förhindra människor att jobba mer än de egentligen vill och mår bra av, genom att göra det dyrt för arbetsgivaren att låta dem jobba övertid. Känner någon till om det argumentet har använts i Sverige?

Se mina tidigare inlägg om Robert Franks tankar här.

Mord på journalister

I vissa länder är det farligt att vara journalist. Det bekräftas i den nya studien av Christian Bjørnskov och Andreas Freytag, ”An Offer You Can’t Refuse: Murdering Journalists as an Enforcement Mechanism of Corrupt Deals”:

[W]e find that corruption is strongly related to the incidence of murders on journalists in countries with almost full press freedom. While our results provide evidence that journalists are killed for corrupt reasons, they also suggest that some countries may have to go through violent periods when seeking to secure full freedom for the press.

Korruption visar sig alltså, i vissa situationer, vara förknippad inte bara med försämrad ekonomisk utveckling utan också rena mord. Hur ser mekanismen ut? I studien utvecklar forskarna en enkel spelteoretisk modell, vars intuition kan sammanfattas på följande vis:

Mekanismen er ret enkel: For at forhindre, at for mange korrupte transaktioner bliver offentlig viden, kan man slå nogle af de journalister, der skriver om dem, ihjel. Hvis et land har fuld pressefrihed er der for mange til, at man kan slå nok ihjel, mens man ikke behøver at dræbe journalister, hvis de ikke har frihed nok til at skrive, hvad de vil. Så journalistdrab for at skjule korruption vil teoretisk set kun ske i lande med tilstrækkelig korruption, og næsten fuld – men ikke helt fuld – pressefrihed.

Rättvisa skatter?

Via Greg Mankiw hittar jag denna tabell, som anger vilken andel av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter som den tiondel som har högst inkomst betalar, vilken andel av de totala inkomsterna som denna tiondel tjänar samt kvoten mellan skatteandel och inkomstandel:

Man kan notera att de tio procent som tjänar mest i Sverige betalar nästan exakt lika stor andel i inkomstskatt och arbetsgivaravgfiter som deras inkomster utgör andel av de totala inkomsterna — och att siffran i USA är hela 1,35. Notera dock att denna sammanställning endast inkluderar inkomstskatter och arbetsgivaravgifter: säkerligen ser siffrorna annorlunda ut för andra typer av skatter. Min fråga är i vilket fall: Är det rent allmänt rimligt att använda en kvot av det här slaget som rättvisemått och uppnås i så fall störst rättvisa vid kvoten 1,0? Jag är nyfiken på hur ni besvarar frågor som dessa och inkluderar därför en omröstning. Motivera gärna i kommentarfältet.

Rationell genom marknaden

Experimentella studier visar ofta att det föreligger en diskrepans mellan människors villighet att betala för en vara (willingness to pay, WTP) och det lägsta pris de är villiga att acceptera för att sälja varan om de äger den (willingness to accept, WTA). Detta strider mot neoklassisk ekonomisk teori och klassiska rationalitetsantaganden och har förklarats med vad som brukar kallas the endowment effect, att människor värderar en vara högre bara för att de är i besittning av den.

Ett problem med tidigare studier har dock varit att de antingen inte har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer (utan i laboratorier) och att de, i den mån de har observerat människor i faktiska marknadsmiljöer, inte har säkerställt att deltagande är exogent. Problemet då blir att de som deltar i experimentet kan delta för att de är av en viss typ, som påverkar experimentets resultat. En ny fältexperimentell studie, ”Does Market Experience Eliminate Market Anomalies? The Case of Exogenous Market Experience”, undviker dock i hög grad det problemet och finner följande:

This paper attempts to rectify this issue by making market experience exogenous. I do so by returning to the sportscard market and exogenously inducing a random sample of subjects to enter the sportscard market and make trades (i.e., gain experience). I then follow the subjects over a six month period and at the end of this period test for market experience effects via a field experiment. … My results can be simply stated: there is evidence that market experience eliminates the value disparity. For example, subjects who were induced to enter the market after the September experiment were significantly more willing to trade their wares in the second and third experiments than those who were not induced into the market. This result suggests that market experience alone can attenuate an important market anomaly.

Detta resultat antyder att marknadens aktörer kan lära av att delta i marknaden över tid, så att deras beteende till slut är att betrakta som mer eller mindre förenligt med neoklassisk teori. En implikation tycker jag är att man ska vara försiktig med att efterfråga statliga ingrepp i marknaden så fort anomalier konstateras. De kan vara tillfälliga.

Se även inlägget ”Den rationella marknaden”.

Bryr sig fotbollsspelare om skatten?

Frågan om hur skatter påverkar människors beteende är ständigt aktuell. I en ny studie, ”Taxation and International Migration of Superstars: Evidence from the European Football Market”, undersöks hur skatter påverkar fotbollsstjärnors flyttbenägenhet i Europa. Studien finner stöd för rätt stora effekter, i synnerhet för toppspelare:

Our results show that (i) the overall location elasticity with respect to the net-of-tax rate is positive and large, (ii) location elasticities are extremely large at the top of the ability distribution but negative at the bottom due to ability sorting effects, and (iii) cross-tax effects of foreign players on domestic players (and vice versa) are negative and quite strong due to displacement effects.

Det finns alltså många resultat i studien; jag väljer här att ge prov på tre smakprov i form av diagram (som främst handlar om utvecklingen efter Bosman-domen). Först har vi en plott över sambandet mellan genomsnittlig toppskattesats för inhemska spelare i olika länder och den genomsnittliga andel av spelarna från ett land som spelar i någon av de europeiska toppligorna som spelar i det egna landets toppliga:

Som synes tycks förmågan att behålla de duktigaste inhemska spelarna samvariera negativt med den skattesats de möter. Det andra diagrammet visar samma skattemått samt hur många poäng ländernas samtliga klubbar har fått i Champion’s League, UEFA Cup och Cup Winners’ Cup:

Höga skattesatser för toppinkomster samvarierar i viss grad negativt med ländernas fotbollsprestationer. Slutligen ett diagram som jämför Danmark, som har lägre skattesats för utländska fotbollsspelare, och Sverige:

Forskarna kommenterar:

First, until the reform in 1992, there are very few top foreigners in Denmark and only slightly more in Sweden. Second, immediately following the reform, the fraction of top foreigners in the Danish league increases while the fraction of top foreigners in the Swedish league falls, so that Denmark overtakes Sweden in terms of attracting good foreign players. But the short-run effect is not very large as the pre-Bosman rules imposes tight bounds on the potential migration impact of the Danish tax scheme. Third, after the Bosman ruling, the gap in the fraction of foreigners in the two countries substantially widens and by 2008 the fraction of top foreigners is about 6 times as large in the Danish first league than in the Swedish first league.

Se där: det verkar som om den institutionella konkurrensen är verksam för toppspelare i fotboll. Dessa resultat ger upphov till många frågor — t.ex. om resultaten gäller annan toppkompetens i samhället (och vilka effekterna av att locka till sig färre i den kategorin i ett land blir) och hur särskilda skattesatser för fotbollsspelare och andra toppyrkesmän kan motiveras i ett rättviseperspektiv (kan man klara sig i konkurrensen om den bästa arbetskraften och ha kvar en generell skattepolitik?).

Gäller Wagners lag?

Nej, jag talar inte om komponisten Richard Wagner utan om dennes landsman, nationalekonomen Adolph Wagner, som formulerade en lag om sambandet mellan ekonomiskt välstånd och offentlig sektors storlek. Lagen säger att de offentliga utgifterna växer snabbare än BNP och att de offentliga utgifternas andel av BNP därför stiger med tiden. Orsakerna kan t.ex. vara att i takt med ökat välstånd efterfrågar människor mer offentligt finansierad välfärd och att administration blir allt kostsammare i en större ekonomi.

Vid en hastig anblick tycks Wagners lag gälla i många länder och tidsperioder — men en färsk studie av Dick Durevall och Magnus Henrekson, ”The Futile Quest for a Grand Explanation of Long-Run Government Expenditure”, visar att den inte alltid gäller:

According to our main results, Wagner’s Law does not hold in the long run, although the data are consistent with Wagner’s Law between roughly 1860 and the late 1960s in Sweden, and the 1970s in the UK. This can be traced to the formation of the modern public sector, including the introduction of public education, health care, and so forth. Yet Wagner’s Law did not hold during the initial industrialization phase (before 1860), or during recent periods.

En möjlig förklaring kan vara politisk: väljare röstar på politiker som önskar begränsa skattekvoten och den offentliga sektorns relativa tillväxt. Det kan t.ex. vara så att en ekonomisk kostnad inträder när staten når en viss nivå, i termer av negativa incitamentseffekter av beskattning, som kan få politiker att sluta expandera statens omfattning i allt snabbare takt.

Addendum: Adolph Wagner föddes på denna dag för 176 år sedan.

Klassiskt försvar av lyx

Beteendeekonomiskt inriktade personer, som Robert Frank, har en tendens att se lyxkonsumtion som negativ, då den fungerar som ett kostsamt sätt för personer att erhålla status genom att positionera sig mot andra i en ständigt pågående kapprustning. Det leder bl.a. till att man arbetar mer än man egentligen vill, vilket orsakar välfärdsförluster.

Jag har tidigare påpekat att denna typ av statusjakt kan tänkas ge stora fördelar, om entreprenörer drivs av den, och dessa fördelar, i termer av ekonomisk utveckling, måste åtminstone vägas mot de nackdelar som Frank och andra lyfter fram. Likaså har jag citerat Ludwig von Mises, som menar att lyx banar väg för förbättrat allmänt välstånd.

Nå, häromdagen läste jag Bernard Mandeville och fann, i hans The Fable of the Bees, följande utsaga:

… Luxury Employ’d a Million of the Poor,
And odious Pride a Million more:
Envy it self, and Vanity,
Were Ministers of Industry;
Their darling Folly, Fickleness,
In Diet, Furniture and Dress,
That strange ridic’lous Vice, was made
The very Wheel that turn’d the Trade.

Ett tema snarlikt det Adam Smith för fram genom metaforen med den osynliga handen. Oavsiktligt leder individuell egennytta till fördelar för andra, genom ekonomisk utveckling.

Anställningsskyddets effekter

När reformer på arbetsmarknaden diskuteras tycks få villiga att förespråka en liberalisering av anställningsskyddet. Förklaringen kan ligga i att insiders, som har jobb, har ett intresse av att blockera förändringar och att dessa lyckas, genom att utgöra en mycket stor väljargrupp och genom att vara företrädda av mycket starka intressegrupper i form av fackföreningar. (Se Lindbeck och Snowers insider-outsider-teori.) I en ny uppsats, ”Employment Consequences of Employment Protection Legislation”, presenterar Per Skedinger, som själv forskar på området, en sammanfattning av forskningen på området. Han sammanfattar:

I denna uppsats diskuteras den snabbt växande empiriska forskningslitteraturen om hur anställningsskyddet påverkar sysselsättningen och nya resultat i frågan diskuteras. Litteraturen pekar entydigt på att starkare anställningsskydd bidrar till minskad dynamik på arbetsmarknaden och en försämrad position för marginalgrupper, men effekten på aggregerad sysselsättning och arbetslöshet är mer osäker. Marginalgrupperna tycks inte heller ha dragit någon fördel av den i många länder förekommande reformstrategin att liberalisera regelverket för visstidsanställningar, men behålla skyddet för fasta jobb oförändrat starkt. Min egen analys tyder på att ett starkt skydd för tillsvidareanställningar bidrar till välfärdsförluster i form av en ökad andel med ofrivilligt visstidsarbete, främst bland ungdomar.

Det verkar alltså särskilt viktigt att notera dessa forskningsresultat om man har som målsättning att minska arbetslösheten t.ex. bland ungdomar. Detsamma gäller lägstalönernas nivå.

Stimulerar utgiftshöjningar ekonomin?

Under krisen förespråkade många stora utgiftsökningar, i tron att sådana stimulerar ekonomin. Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks dock mindre än många har trott. Professor Wieland:

Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.

En ny studie, ”How Big (Small?) Are Fiscal Multipliers?”, ger vid handen att multiplikatorn varierar men att den är noll i länder med rörlig växelkurs, vilket Sverige har:

Based on a novel quarterly dataset of government expenditure in 44 countries, we find that (i) the output effect of an increase in government consumption is larger in industrial than in developing countries, (ii) the fiscal multiplier is relatively large in economies operating under predetermined exchange rate but zero in economies operating under flexible exchange rates; (iii) fiscal multipliers in open economies are lower than in closed economies and (iv) fiscal multipliers in high-debt countries are also zero. (Fetstil tillagd.)

Hur kan det resultat jag lyfter fram förstås? I sammanfattning:

The differences in the responses to increases in government consumption in countries with fixed and flexible exchange rate regimes are largely attributable to differences in the degree of monetary accommodation to fiscal shocks in these nations. The results imply that the central banks’ response to fiscal shocks is crucial in assessing the size of fiscal multipliers.

Bra att veta inför nästa kris, om inte annat.

Se även tidigare inlägg i frågan om stimulans härhärhärhär och här.

Skatter för tillväxt

Skatter torde utgöra en av de allra mest kontroversiella politiska frågorna. Hur höga ska de vara? När ska de höjas och sänkas? Vilken mix av skatter är bäst för tillväxt? Frågor av det här slaget analyseras i den nya studien ”Tax Policy for Economic Recovery and Growth”, publicerad i Economic Journal. En av forskarna beskriver resultaten. Först gällande hur skattesänkningar kan användas för att stimulera ekonomin i en nedgång:

In summary, the best tax cut for increasing demand and promoting long-run growth appears to be a reduction in personal income taxes and social security contributions on low-income households.

Detta torde stämma rätt bra in på den svenska skattepolitikens inriktning med jobbskatteavdrag, som är relativt gynnsamma för låginkomsttagare. (Alla har för övrigt inte insett att skattesänkningar är ett användbart verktyg för att stimulera ekonomin.) Vidare gällande vilka skatter som bör höjas, om behov av det finns, t.ex. i ett läge med stora underskott:

We therefore argue that the tax increases after the crisis should focus on taxes that have been shown to be least harmful to growth, i.e. particularly recurrent taxes on immovable property and general consumption taxes.

Med andra ord: enhetlig moms (jag gillar rent allmänt generalitet i skattesystemet) och höjd fastighetsskatt. Som tur är är behoven av skattehöjningar små i Sverige, pga. lågt budgetunderskott.

Slutligen fann jag det intressant att denna studie fann belägg för en negativ relation mellan skattekvot och långsiktig tillväxt. Något att begrunda för Håkan Juholt och andra.

När andra länder är rikare

Ett flertal studier har visat att människors lycka påverkas av deras relativa position. Det handlar inte bara om hur mycket man har utan också om hur mycket man har i förhållande till andra. Det leder in på frågan vilka dessa ”andra” är. Vem jämför sig människor med? En ny studie, ”Beyond the Joneses: Inter-Country Income Comparisons and Happiness”, finner att det inte nödvändigtvis handlar om personer i ens omedelbara närhet:

Our paper provides some novel evidence on the burgeoning literature on life satisfaction and relative comparisons by showing that in the last 30 years comparisons with the wellbeing of top income countries have generated progressively more negative feelings on a large sample of individuals in the Eurobarometer survey. The paper contributes in two main directions: (i) it shows that countries, and not just neighbors, can be reference groups; (ii) it documents a globalization effect by which distant countries become progressively closer and comparisons among them more intense and relevant.

Genom att jämföra bruttonationalinkomst per capita i det egna landet med samma inkomst i det rikaste landet i Västeuropa får man fram ett relativt inkomstmått, som alltså visar sig vara negativt relaterat till lycka. För att få en känsla för storleken på sambandet är en BNI per capita som är hälften av det rikaste landets förknippat med en lägre sannolikhet för den högsta lyckonivån med drygt 5 procent.

Ett par tankar infinner sig:

  • När den egna valutan är stark, ger det större lycka?
  • Är detta en negativ effekt av globalisering, att människor kommer närmare varandra och upplever lägre lycka om andra plötsligt upplevs ha mer? Är det bättre med distans och okunskap om hur andra har det? (Jämför med frågan om ett samhälle utan social rörlighet kan vara att föredra.)

Finns ”sanna” preferenser?

Richard Thaler och Cass Sunstein skriver följande i ”Libertarian Paternalism”, publicerad i American Economic Review:

In our understanding, a policy counts as ”paternalistic” if it is selected with the goal of influencing the choices of affected parties in a way that will make those parties better off. We intend ”better off” to be measured as objectively as possible, and we clearly do not always equate revealed preference with welfare. That is, we emphasize the possibility that in some cases individuals make inferior choices, choices that they would change if they had complete information, unlimited cognitive abilities, and no lack of willpower. (Min kursivering.)

Utifrån denna förståelse argumenterar de sedan för det önskvärda i att med libertariansk paternalism försöka styra individer att fatta de beslut som de skulle ha fattat under dessa ideala omständigheter.

Men kan någon veta hur människors ”sanna” preferenser skulle ha sett ut under ideala omständigheter? Mario Rizzo ställer sig frågande till det:

The root of the problem may be that economists (behavioral and standard) have allowed a mental construct of preferences – either simply revealed by choice or arrived at by some alternative means – to act as a normative standard. It is true that behavioral economists have argued that preferences are not fixed but sensitive to all sorts of bias-inducing factors like framing, visceral influences on decisionmaking, temptation, and so forth. And yet unless they want to give up subjective value theory entirely, they must privilege some expressions of preference – those made under idealized circumstances of “full” knowledge, perfect cognitive abilities, and no weakness of will. This is their gold standard by which the choices of agents are to be evaluated. But is there anything there? Do such preferences exist?

Ett annat sätt att uttrycka denna kritik är kanske att säga att beteendeekonomerna inte går långt nog i ifrågasättandet av individens preferenser som normativt vägledande för val. Det räcker måhända inte bara att ifrågasätta faktiska preferenser; de idealiska, som postuleras för att kunna konstatera inslag av irrationalitet och kognitiva begränsningar, kan behöva ifrågasättas de också. Det skäl som Rizzo identifierar är att stabila idealiska preferenser inte existerar och att ingen, inte experter och inte ens individen själv, kan känna till vilka de skulle vara. Beslutsfattande bör istället ses som en dynamisk process där individer upptäcker, reviderar, förkastar och utvecklar preferenser, utifrån erfarenheter och en djupt liggande preferens att ha ”bättre” preferenser. (Jämför med denna kritik.)

Dags för hemliga löner?

Påverkas människors tillfredsställelse med sina arbeten av om de har information om vad deras medarbetare tjänar? Ja, i vissa fall, enligt den nya studien ”Inequality at Work: The Effect of Peer Salaries on Job Satisfaction”:

[W]e find that access to information on co-workers’ wages has significantly different effects on employees with salaries above and below the median in their department and occupation group. In particular, the information treatment causes a reduction in pay and job satisfaction and an increase in planned job search for those whose wages are below the median in their department and occupation group. By comparison, those who are paid above the median experience no significant change in any of these outcomes. Allowing the response to treatment to depend on the gap between an individual’s own wage and the median of his or her pay unit, we find that job satisfaction of treated workers is increasing in relative wages for those with wages below the median, but flat thereafter.

Information om andras löner påverkar människors välmående, i alla fall om man tjänar mindre än medianinkomsten i den grupp man jämför sig med. Talar det för att hemlighålla löner på arbetsplatser? Kanske är det en bättre metod att hantera missnöje med inkomstskillnader än att eliminera dem (vilket kan medföra andra kostnader).

Doktorstitel i Sverige

I en kommentar till den tyske försvarsministerns avgång skriver Maria Schottenius i DN Kultur (2/3, s 5):

Annars är inte doktorstitlar hårdvaluta just i Sverige. De efterfrågas i stort sett bara i forskarsamhället, och att ha sin doktorsgrad på visitkortet är att rassla med juvelerna på ett närmast otillbörligt sätt.

Stämmer detta? Hur ska då vi svenska doktorer kunna imponera på vår omgivning?

Glöm inte bort generalitet

Skattereformen 1990–91 syftade bl.a. till att förenkla skattesystemet och att göra det mer likformigt. Sedan dess har undantagen, fallen av olika behandling och krånglet tilltagit (föga förvånande, för den som är förtrogen med James Buchanans ”cykelteori” för skattesystem*). I valrörelsen föreslogs, i linje med denna utveckling, sänkt restaurangmoms. Nu föreslås ytterligare ett undantag, i form av RIT-avdrag för IT-tjänster i hemmet (sedan tidigare finns RUT- och ROT-avdrag). Det är nog ingen slump att Centern står bakom förslaget: de har tidigare visat sig mindre intresserade av generalitet genom att förespråka behovsprövade bidrag.

För den som är för sänkta skatter kan det te sig lockande med alla dessa sänkningar och avdrag — och jag lutar åt att finna dem mer önskvärda än inga sänkningar alls. Jag vill dock ansluta mig till dem som tycker att det börjar bli dags för en översyn av skattesystemet, så att ett helhetsgrepp återigen tas i en större reform. Jag tilltalas härvidlag av James Buchanans generalitetsprincip. Istället för att ta det utrymme man anser finns för skattesänkningar och rikta det till olika specifika områden skulle man kunna använda det för att sänka allmänna skattenivåer. T.ex. skulle den statliga inkomstskatten kunna sänkas istället för att fler utgifter eller gåvor görs avdragsgilla.

*Se gärna, på detta tema, min uppsats ”The Frailty of Economic Reforms: Political Logic and Constitutional Lessons”.

Hur uppstod pengar?

Idag är det 171 år sedan Carl Menger föddes. En av de frågor han analyserade var hur pengar uppstod. Många tror kanske att pengar hittades på och infördes av staten. Så var inte fallet. Så här beskrivs Mengers insikt:

Menger also came up with an explanation of how money develops that is still accepted today. If people barter, he pointed out, then they can rarely get what they want in one or two transactions. If they have lamps and want chairs, for example, they will not necessarily be able to trade lamps for chairs but may instead have to make a few intermediate trades. This is a hassle. But people notice that the hassle is much less when they trade what they have for some good that is widely accepted, and then use this good to buy what they want. The good that is widely accepted eventually becomes money. Modern economists describe this function of money as “avoiding the need for the double coincidence of wants.”

Du kan läsa om detaljerna i Mengers artikel ”On the Origin of Money”, publicerad i Economic Journal.

Ger deltid högre produktivitet?

Vissa ser negativt på deltidsarbete och vill försvåra för företag att erbjuda anställningar av det slaget. Vad skulle effekterna av det bli? Den nya studien ”Is Part-Time Employment Beneficial for Firm Productivity?” undersöker hur deltidsarbete påverkar produktiviteten:

This paper analyzes whether part-time employment is beneficial for firm productivity in the service sector. Using a unique dataset on the Dutch pharmacy sector that includes the work hours of all employees and a “hard” physical measure of firm productivity, we estimate a production function including heterogeneous employment shares based on work hours. We find that a larger part-time employment share leads to greater firm productivity. Additional data on the timing of labor demand show that part-time employment enables firms to allocate labor more efficiently. First, firms with part-time workers can bridge the gap between opening hours and a full-time work week. Second, we find that during opening hours part-time workers are scheduled differently than full-timers. For example, we find that part-time workers enable their full-time colleagues to take lunch breaks so that the firm can remain open during these times.

En intressant sak är att de som vill införa en rätt till heltidsarbete ofta är de som rent allmänt är negativa till tjänstejobb, eftersom de anses lågproduktiva. Om en nedgång i deltidsarbeten i tjänstesektorn minskar produktiviteten, hamnar de då inte i ett dilemma? Svaret kanske blir att det är en kostnad man får ta: det viktiga är att de som vill jobba heltid ska få göra det på de jobb som idag utförs på deltid. Men: ett alternativ kanske skulle vara att förbättra deltidsarbetets villkor och karaktär, så att fler blir nöjda och också föredrar det. En annan nederländsk studie antyder t.ex. att kvinnor där i regel är nöjda med att arbeta deltid.

Nationalekonomins moraliska kärna

Harvards Ed Glaeser:

Economists are often wary of moral exhortation, as many see the harm so often wrought by arguments that are long on passion and short on sense. But don’t think that our discipline doesn’t have a moral spine beneath all the algebra. That spine is a fundamental belief in freedom.

Glaeser ger nationalekonomers försvar av frihandel som exempel och menar att detta försvar inte bara handlar om BNP-maximering utan om just en värdering av frihet, på grunder som Milton Friedman uttryckte på detta sätt:

The most important single central fact about a free market is that no exchange takes place unless both parties benefit.

Om det finns en värdering av frihet i själva ämnet, förklarar det att nationalekonomer i genomsnitt förefaller relativt borgerligt orienterade?

Vad förklarar beteendeekonomin?

Tim Harford uppmärksammar den nya studien ”As-If Behavioral Economics: Neoclassical Economics In Disguise?”, som innehåller en kritik mot beteendeekonomin:

Behavioural economists point out cases where our decisions don’t match neoclassical theory, and thus the ”as if” defence fails. But Gegerenzer and Berg complain that behavioural economists have retained the neoclassical incuriosity about why we act as we do. Instead, they have modified the neoclassical model until its predictions fit our observed choices, and then fallen back on the same ”as if” story.

Med andra ord: när beteendeekonomer förkastar Friedmans metodologiska syn tycks de ha förhastat sig. Detta är en tänkvärd kritik. En annan (relaterad) del i uppsatsen som tycks mig väsentlig är i linje med vad bl.a. John ListVernon Smith och Gary Becker tidigare har påpekat:

In spite of hundreds of papers that purport to document various forms of ”irrationality” (e.g., preference reversals, deviations from Nash play in strategic interaction, violations of expected utility theory, time inconsistency, non-Bayesian beliefs), there is almost no evidence that such deviations lead to any economic costs. Thus—separate from the lack of evidence that humans make highstakes decisions by solving constrained optimization problems—much of the behavioral economics research program is predicated on an important normative hypothesis for which there is, as yet, very little evidence.

Beteendeekonomin har tveklöst kommit för att stanna, men bör, liksom alla forskningsprogram, granskas också i sina fundament och i termer av sin övergripande relevans.

Tips: Bengt Kriström.

Är bubblor så hemska?

Göran Rosenberg, denne expert på världsekonomins verkningar, skriver om bubblor:

Modellen för vår tids bubblor är såvitt jag kan förstå den globala finanskapitalismen som knappt hunnit slå i marken förrän den likt en fågel Fenix återuppstår igen. De banker och finansinstitut som nyss satte samhällsordningen på spel tjänar åter pengar som aldrig förr och delar ut bonusar som om ingenting hänt och tillhandahåller bostadskrediter på villkor som är fortsatt ohållbara. I stället för att låta en radikalt ny erfarenhet (finanskraschen) förändra vår bild av verkligheten överlåter vi mötet med verkligheten åt kommande generationer.

Det jag saknar i Rosenbergs dramatiska ”analys”, och som jag för övrigt även saknar i mången österrikisk analys, är en diskussion av frågan om ett system med spruckna bubblor verkligen är hemskt, allt beaktat. Min poäng, som jag utvecklar något här, är att även om bubblor spricker och orsakar misär är det mycket möjligt att de dessförinnan (och därefter) skapar större fröjd, jämfört med en ”stabil” situation utan spruckna bubblor. Det kan i vilket fall inte uteslutas a priori att den samlade, diskonterade välfärden är större i ett ekonomiskt system med återkommande bubblor som spricker än i ett ekonomiskt system utan (eller med betydligt färre) sådana bubblor.

Se även inläggen ”Kriser är inte så farliga””Vän av marknadsekonomin trots krisen”, ”Perspektiv på krisen””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?” och ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.

Vikten av att nya företag kan utmana gamla

Om etablerade företag inte utmanas av nya är risken att de fortlever med låg produktivitet: värden som kunde ha skapats skapas då inte. Ett hinder för att de gamla aktörerna på en marknad ska utmanas är kostnader för att starta och driva nya företag, kostnader som inte minst bestäms av lagar och regler. Kostnaderna varierar mellan länder: i Danmark utgör de ca 2,3 procent av BNP och i USA 3 procent — medan motsvarande siffror i Italien är 21,7 procent och i Spanien 32,8 procent. Den nya studien ”The Regulation of Entry and Aggregate Productivity” indikerar att adminstrativa kostnader för att starta nya företag som konkurrerar med gamla har en negativ effekt på välståndsutvecklingen:

This paper has analyzed the effect of small shifts in entry cost in a dynamic stochastic model of heterogeneous firms with technology adoption. Results fit the observed patterns qualitatively, and correspond to 10 to 20% of observed differences: a country with lower entry cost has higher productivity and output despite lower capital intensity, and it has higher firm turnover. Notably, the consumption loss caused by increasing administrative entry cost is a multiple of the direct burden of the regulation.

Sambandet illustreras i denna figur:

Studien klargör vikten av ett enkelt, lätthanterligt och transparent regelverk för nya företag som möjliggör konkurrens.

Rationella rökare?

Det finns en teori i nationalekonomin där beroende är rationellt — se mina tidigare inlägg om rationell rökning, rationellt spelande och rationellt knarkande. En av teorins upphovsmän menar att teorin stämmer överens med empiriska fakta till 75 procent. Nå, en ny studie, ”Smoking Behaviour and Life Satisfaction: Evidence from the UK Smoking Ban”, finner följande:

We use three waves of the British Household Panel Survey to examine whether changes in smoking behaviour are correlated with life satisfaction and whether the recent ban on smoking in public places in England, Wales and Northern Ireland has affected this relationship. We find that smokers who reduced their daily consumption of cigarettes after the ban report significantly lower levels of life satisfaction compared to those who did not change their smoking habits, with heavy smokers particularly affected. No such finding is reported for previous years.

Det verkar alltså som att rökförbudet har fått fler rökare att sluta röka och att detta har medfört lägre lycka. Detta skulle, å ena sidan, kunna tolkas som ett stöd för den rationella teorin: människor är faktiskt i hög grad nöjda med att röka, trots dess inslag av beroende. Å andra sidan kan man ställa sig frågande till rationaliteten hos dem som väljer att sluta med en aktivitet som gör dem lyckliga. Trots allt tvingar rökförbudet ingen att sluta röka.

Teori om plötsliga revolutioner

Händelserna i Tunisien och Egypten har förvånat de flesta, liksom tidigare revoultionära skeenden, t.ex. i Sovjetunionen och Iran, förvånade de flesta. Professor Timur Kuran har lanserat en teori som han menar bättre än alternativen förklarar oväntade revolutioner. Teorin bygger bl.a. på preferensförfalskning: att människor offentligt uttrycker andra uppfattningar än de uppfattningar de verkligen har. Detta skapar en labil grund för icke-demokratiska regimer: en dynamik där sanningar börjas sägas kan mycket plötsligt få maktbalansen att tippa över. Kuran har skrivit en bok i ämnet: Private Truths, Public Lies: The Social Consequences of Preference Falsification (Harvard University Press). Han utvecklar teorin i artikeln ”Sparks and Praire Fires: A Theory of Unanticipated Political Revolution”, publicerad i Public Choice:

Why does a revolution that in hindsight seems to be the inevitable outcome of powerful social forces surprise so many of its leaders, participants, victims, and observers? My objective in this paper is to resolve this paradox. I do so with the aid of a collective choice model that distinguishes between individuals’ privately held political preferences and those they espouse in public. The central argument goes as follows. A privately hated regime may enjoy widespread public support because of people’s reluctance to take the lead in publicizing their opposition. The regime may, therefore, seem unshakeable, even if its support would crumble at the most minor shock. A suitable shock would put in motion a bandwagon process that exposes a panoply of social conflicts, until then largely hidden. From these newly revealed conflicts, almost any writer with a modicum of imagination will be able to construct an elaborate explanation, consistent with almost any social theory, as to why the observed revolution took place. Historians of revolution have systematically overestimated what revolutionary actors could have known. The reason, I argue in the final section, lies in the human mind’s use of heuristics that project into the past trends that later developments have revealed.

Studera särskilt de pedagogiska figurerna i artikeln. Själv tror jag att det ligger mycket i Kurans teori. Jag kan emellertid tänka mig att vissa samhällsvetenskapliga forskare inte är så förtjusta i den, då den bl.a. implicerar att deras prediktionsförmåga med avseende på plötslig politisk förändring är mycket låg. Well worth a read.

Kan en handling vara irrationell?

Mario Rizzo presenterar Ludwig von Mises förståelse av begreppet rationalitet. Den senare skriver:

The concepts rational and irrational are not applicable to ends at all. Whoever wishes to pass judgment on ends may praise or condemn them as good or evil, fine or vulgar, etc. When the expressions “rational” and “irrational” are applied to the means employed for the attainment of an end, such a usage has significance only from the standpoint of a definite technology. However, the use of means other than those prescribed as “rational” by this technology can be accounted for in only two possible ways: either the “rational” means were not known to the actor, or he did not employ them because he wished to attain still other ends perhaps very foolish ones from the point of view of the observer. In neither of these two cases is one justified in speaking of “irrational” action.

Action is, by definition, always rational. One is unwarranted in calling goals of action irrational simply because they are not worth striving for from the point of view of one’s own valuations. Such a mode of expressions leads to gross misunderstandings. Instead of saying that irrationality plays a role in action, one should accustom oneself to saying merely: There are people who aim at different ends from those that I aim at, and people who employ different means from those I would employ in their situation.

Jag undrar hur von Mises hade betraktat det beteendeekonomiska synsättet, att en handlande individ kan vara irrationell om de medel som denne skulle kunna använda för att mest effektivt uppnå ett givet mål är kända men ändå inte används. Ett möjligt svar: Den utomstående betraktaren och individen själv insåg vid bedömningstillfället inte det mål mot vilket han egentligen strävade. Ett snarlikt möjligt svar: En individ består av flera jag, t.ex. jag-idag och jag-imorgon, och det som ter sig irrationellt för jag-imorgon är inte irrationellt för jag-idag: den förres etikettering av en handling som ”irrationell” handlar då om att skapa en ”grov missuppfattning”, för att knyta an till von Mises formuerling, därför att detta handlar om att ogilla ett annat mål. (Jag har skrivit om jag-idag och jag-imorgon tidigare: här och här).

En vidare fråga: Om varje handling per definition är rationell, vilken är poängen med att alls använda begreppet?

Matematik i nationalekonomin

John von Neumann varnar för att matematiken, när den används som analysmetod i olika vetenskaper, kan riskera att tappa sin koppling till empiriska frågeställningar. Hur står det till med den saken inom nationalekonomin? Bryan Caplan skriver:

Unlike Austrian economists, I have no principled objection to mathematical econ. I just think that we should evaluate mathematical econ empirically – and admit that in hindsight, the vast majority of it fails the cost-benefit test. While many complaints about econ are unjustified, this one is, and it’s time to clean house.

Jag tenderar att hålla med om denna slutsats. Det är inget fel på matematik i samhällsvetenskaper som nationalekonomin, men det blir problematiskt i ett socialt perspektiv i den mån rent teoretisk analys börjar dominera. Min egen känsla är att detta problem är betydligt mindre inom nationalekonomin idag än för, säg, två decennier sedan.

Hur ser människor på topplöner?

Rätt ofta hör man klagomål på toppdirektörers löner, som anses för höga. Nu senast rörde klagomålen den nya Electrolux-chefens ersättningsnivå. Hur ser människor i olika länder på denna fråga? Det undersöks i den nya studien ”The Public Perception and Normative Valuation of Executive Compensation: An International Comparison”:

The econometric analysis shows that substantial differences in subjective perceptions of and beliefs about executive pay remain, even after accounting for various individual-level determinants, and that some of these remaining differences are associated with differences in the effective level of inequality and amount of redistribution. Specifically, the desired decrease in executive compensation is higher in those countries where the difference between inequality before and after taxes and transfer payments is large (i.e. where there is a lot of actual redistribution). I also find that there is a strong empirical association between individuals’ subjective estimates of executive compensation and more general political preferences. Individuals who believe that top executives earn more than they deserve tend to be in favor of redistribution by the state and progressive taxation. It thus seems likely that people’s perceptions and normative evaluations of executive compensation feed back into the political process through their voting behavior, for example.

Jag är något förvånad över att människor i länder med hög omfördelning är mer negativa till höga direktörslöner. Visst, de attityder som bestämmer omfördelningens omfattning omfattar säkert även topplöner; men om omfördelningsgraden är hög blir ju nettolönen trots allt mindre än i länder med liten omfördelning. Nå, i vilket fall tror jag att jag är en något udda fågel, för jag bryr mig inte det minsta om vad toppdirektörer tjänar. Om ett företag vill betala 200 miljoner kr per år till en ny företagsledare, why not?

Här är en intressant figur ur uppsatsen:

Den visar hur många gånger högre en genomsnittlig toppdirektörs lön är jämfört med en välutbildad arbetare (trianglarna) och hur många gånger högre som människor anser att den bör vara (cirklarna). Två reflexioner utifrån diagrammet:

  • Är det rimligt att bedöma vad som är ”rättvisa” topplöner på ett abstrakt sätt, utan att beakta person och situation? Är sådana bedömningar tillförlitliga? Kanske blir bedömningarna annorlunda om man konkretiserar.
  • Notera att uppfattningarna om ”rättvisa” relativa topplöner varierar betydligt mindre än de faktiska relativa topplönerna.

Partiprogram och ekonomisk tillväxt

Om ekonomisk tillväxt är en funktion av den ekonomiska politik som förs i ett land kan man tänka sig att det finns ett samband mellan de styrande politikernas ideologi och tillväxt. En ny studie, ”Words Speak Louder Than Actions: The Impact of Politics on Economic Performance”, undersöker saken genom att använda sig av en databas som bl.a. kategoriserar partiprogram över tid i olika länder på en höger-vänsterskala. Resultat:

[W]e are not able to detect a significant impact of partisanship on growth rates. This implies that partisanship defined according to the broad distinction between left-wing and right-wing governments cannot be proven to affect economic growth. Then we proceed with analyses based on 7 indices that account for the political preferences concerning different policy areas. These indicators are first tested individually in our empirical model, and then jointly in a model averaging procedure, the weighted averaged least squares (WALS) method. A strong and robust negative impact on economic growth can be detected for parties that support market interventions, whereas a positive impact can be found for parties that aim at setting incentives for business as well as those which promote technology and infrastructure. Welfare state policies are also found to have a significant negative effect in our classical estimations, but show a much weaker impact in our WALS analysis. These results are robust to several changes in specification. The consideration of programmatic profiles of parties thus allows us to identify a growth effect for certain policy areas.

Det viktiga tycks alltså inte vara om de styrande partierna som helhet står till vänster eller höger utan vilka politikområden de fokuserar på. Den pragmatiska medelvägen verkar finns stöd i resultaten (i alla fall om tillväxt är ett centralt politiskt mål): medan ett fokus på interventionism i marknadsekonomin inte är bra, är satsningar på teknik och infrastruktur det.

Flaggor och välmående

Som läsare av denna blogg känner till är jag skeptiskt inställd till nationalism och har t.o.m. vågat uppmana till dissande av den svenska flaggan. Var det så klokt? Studien ”National Flags, National Flag Colors, and the Well-Being of Countries” undersöker nämligen hur förekomsten av nationella flaggor och deras färger samvarierar med Human Development Index (HDI), ett mått på länders välmående:

While elastic with respect to the existence of national flags, HDI is inelastic with regard to flag colors. The effects of color that experts observe at the microeconomic level do not apparently show up at the macroeconomic level. This means that although nations are very patriotic about their flags, and often refer to national flag colors in such terms as ”Red, White, and Blue” for the USA, apparently national well-being does not depend on them. The existence of a flag whatever its color is key. In fact, countries with fewer national flag colors are better-off than those with complex national flag colors. However, the correlation is not systemic enough to infer causation, and should be interpreted cautiously.

Jag är glad för den sista meningen. Studien är från 2008 och är inte publicerad.

Se även inlägget ”Välstånd och välbefinnande”.

Hur allvarlig var krisen?

Den gångna krisen har inte undgått någon. Sedd i ett historiskt perspektiv, hur djup och allvarlig var den? I en ny studie, ”The Global Financial Crisis of 2007–08: Is It Unprecedented?”, undersöks den saken:

This paper compares the recent global crisis and recession to earlier international financial crises and recessions. Based on existing chronologies of banking, currency and debt crises we identify clusters of crises. We use an identification of extreme events and a weighting scheme based on real GDP relative to the U.S. to identify global financial crises since 1880. For banking crises we identify five global ones since 1880: 1890-91, 1907-08, 1913-14, 1931-32, 2007-2008. In terms of global incidence the recent crisis is fourth in ranking and comparable to 1907-08. We also calculate output losses during the recessions associated with global financial crises and again the recent crisis is similar in severity to 1907-08 and is fourth in ranking. On both dimensions the recent crisis is a pale shadow of the Great depression. The relatively mild experience of the recent crisis may reflect institutional and policy learning.

Den samlade BNP-förlusten av den senaste bankkrisen beräkas till 1%; motsvarande siffra för 30-talskrisen är nästan 7%. Att krisen i historiskt perspektiv inte var så farlig förvånade åtminstone mig en smula. I vilket fall är det viktigt att fråga sig om det marknadsekonomiska systemet, trots återkommande kriser, inte är ganska bra ändå, såsom det fungerar i praktiken, i samspel med politiken. Ser man inte bara till kostnadssidan av kriser utan även till intäktssidan i form av många år av tillväxt förefaller kalkylen tala till marknadsekonomins fördel. Detta är, som jag tolkar det, nationalekonomerna Gary Beckers och William Easterlys uppfattning i alla fall. Liksom alltså min.

Ger religion ekonomisk tillväxt?

För några år sedan publicerades artikeln ”Religion and Economic Growth Across Countries” i American Sociological Review (preliminär gratisversion här), och ett av resultaten däri var detta:

We find that economic growth responds positively to the extent of religious beliefs, notably those in hell and heaven, but negatively to church attendance.

Nu har en ny studie kommit, ”Is God in the Details: A Reexamination of the Role of Religion in Economic Growth”, som undersöker om detta resultat är robust:

We find that while their analysis is statistically replicable, it is not statistically robust. In particular, we find no evidence that religious beliefs play a significant role in enhancing growth outcomes. There is little evidence of a religion/growth nexus. At best, our findings suggest that there may be weak evidence for a negative effect of religious participation on growth. As a result, we conclude that God is not in the details, at least not in so far as their claims that religion is good for growth.

Där ser man.

Ungdomsarbetslösheten varierar

The Economist presenterar denna bild på förhållandet mellan total arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet i olika länder:

Som synes ligger Sverige inte alls bra till (även om siffran på 30 procent kan och bör problematiseras)Eric Crampton pekar på en intressant forskningsfråga:

It would be awfully interesting if anybody had compiled a dataset of OECD countries’ youth minimum wage policies. The multiple’s correlate with the ratio of youth to adult minimum wage, coupled perhaps with some measure of the bindingness of the minimum wage, would be worth investigating.

Det finns en del tecken på att denna variabel har ett förklaringsvärde.

Problem med pengar till kommunerna

Under krisen och valrörelsen höjdes många röster för ännu större bidrag från staten till kommunerna. Argumentet för verkade vara att sådana bidrag skulle öka sysselsättningen inom de välfärdsproducerande områdena (skola, vård, omsorg). Problemet är bara att det är svårt att tillse att pengarna går just till det ändamålet. De kan istället gå till tjänstemän och administrativ verksamhet; eller så kan medel av detta slag användas till att låna mindre eller betala av på skulder. Just det senare finner John Cogan och John Taylor belägg för när det gäller stimulanspaketet från den federala regeringen i USA. Se detta talande diagram:

De skriver:

The bottom-line is the federal government borrowed funds from the public, transferred these funds to state and local governments, who then used the funds mainly to reduce borrowing from the public. The net impact on aggregate economic activity is zero, regardless of the magnitude of the government purchases multiplier.

Resultat som dessa kan vara värda att beakta nästa gång det krävs mer pengar från staten till kommunerna. Inte därför att det nödvändigtvis blir som resultaten ovan visar utan därför att det mycket väl kan bli så. Frågan är, mot denna bakgrund, om det inte finns bättre sätt att använda pengarna på, där risken för utebliven stimulans är mindre. Skattesänkningar kanske?

Forskningsöversikt om konstitutioner

Min gode vän professor Stefan Voigt har i senaste numret av Public Choice en ny och mycket läsvärd översiktsartikel om det forskningsfält som kallas konstitutionell politisk ekonomi: ”Positive Constitutional Economics II — A Survey of Recent Developments”. Han går igenom i synnerhet det senaste årtiondets publikationer gällande hur politiska institutioner påverkar ekonomins funktionsätt. Min egen tankemodell uttrycks väl i denna figur (från bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth”):

Den nya översikten går främst igenom resultat som rör följande konstitutionella delar:

The following subsections thus cover electoral rules (Sect. 3.2), the horizontal separation of powers, including forms of government (presidential vs. parliamentary democracy), bicameralism, and the judiciary (Sect. 3.3), the vertical separation of powers, or federalism (Sect. 3.4), the “new” separation of powers (Sect. 3.5) and direct versus representative democracy (Sect. 3.6). Subsequently, basic rights are dealt with in Sect. 3.7, followed by the relevance of procedural rules for effectuating constitutional rules (Sect. 3.8), and the dichotomy between autocracy and democracy (Sect. 3.9).

Resultaten, som antyder ekonomiska effekter av vissa konstitutionella val, borde rimligen intressera såväl statsvetare som nationalekonomer och förhoppningsvis också beslutsfattare i förvaltning och politik. Den svenska Grundlagsutredningen har gjort sitt jobb för denna gång, men denna typ av forskning bör tas på allvar i den fortsatta konstitutionella debatten. Ödmjukhet är dock påkallad. Som Stefan Voigt betonar finns det kvar många oklarheter rörande yttersta bestämningsfaktorer att försöka reda ut:

We need to be able to explain the difference between de jure rules and their de facto enforcement: What are the factors that change a few printed pages into a document around which collective decision making is organized? What are the factors that prevent the factual enforcement of constitutional rules? It might well be that the enforcement of some constitutional rules depends on the existence of “preconstitutional” rules. These could be the informal or internal institutions of a society. If such are fairly stable over time and of the sort unconducive to the implementation of (desirable) constitutional rules, then the factual effect of constitutions could be quite limited.

Ett spännande forskningsfält fyllt av utmaningar, anser jag. Läs och bli inspirerad.

Not: Jag har själv varit inblandad i ett försök att summera delar av detta forskningsfält i Ekonomisk Debatt.

Minskar bistånd återbetalning av skulder?

Det kan finnas flera typer av problem med bistånd. Ett är att det inte hjälper: att de problem som det var tänkt att avhjälpa kvarstår eller förvärras. Ett annat är oavsedda konsekvenser: att bistånd orsakar nya problem. Ett exempel på det senare ges i den nya studien ”Are Debt Repayment Incentives Undermined by Foreign Aid?”:

A set of panel estimates including 93 developing countries shows that foreign aid is strongly negatively associated with repayment incentives. The findings pertain to both total debt service and service on publically guaranteed debt. … Our findings … have implications for international debt policy. Most campaigns and debt relief initiatives couple substantial debt relief with increased inflows of foreign aid. However, in order to achieve sustainable levels of foreign debts, such initiatives probably ought to provide incentives for timely repayment of remaining debts. Our results provide evidence suggesting that the coupling of debt relief and foreign aid in most initiatives is counterproductive in the sense that the aid component undermines repayment incentives, contrary to what most development practicians seem to think (e.g. Ndikumana, 2004).

Det finns förstås en möjlighet att sambandet förklaras av att länder med svårigheter att betala av sina skulder också får biståndsgivare att anse dem varandes i behov av bistånd, men forskarna menar (på ekonometrisk grund) att detta är en osannolik förklaring. Visst finns det goda sidor av bistånd, men också en del negativa, vilket förefaller viktigt att minnas.

Se även inlägget ”Fungerar skuldavskrivning?”.

Faran med matematik

En av den matematiska nationalekonomins frontfigurer, John von Neumann, hade dessa varningens ord att säga om faran med en långt gången, abstrakt matematisering:

As a mathematical discipline travels far from its empirical source, or still more, if it is a second and third generation only indirectly inspired by ideas coming from ”reality” it is beset with very grave dangers. It becomes more and more purely aestheticizing, more and more purely I’art pour I’art. This need not be bad, if the field is surrounded by correlated subjects, which still have closer empirical connections, or if the discipline is under the influence of men with an exceptionally well-developed taste. But there is a grave danger that the subject will develop along the line of least resistance, that the stream, so far from its source, will separate into a multitude of insignificant branches, and that the discipline will become a disorganized mass of details and complexities. In other words, at a great distance from its empirical source, or after much ”abstract” inbreeding, a mathematical subject is in danger of degeneration. …

In any event, whenever this stage is reached, the only remedy seems to me to be the rejuvenating return to the source: the re-injection of more or less directly empirical ideas. I am convinced that this was a necessary condition to conserve the freshness and the vitality of the subject and that this will remain equally true in the future.

Jag tolkar nationalekonomins utveckling som att den renodlade matematiska inriktning som dominerade på många håll för ett par decennier sedan har ersatts eller kompletterats med ny empirisk forskning, genom utvecklingen av olika metoder och tekniker och genom allmänt bättre datatillgång. Inte minst torde den experimentella revolutionen, som lanserades av bl.a. Vernon Smith, ha ändrat ämnets karaktär en hel del. För personer som inte vill att nationalekonomin främst ska vara l’art pour l’art är detta en utveckling att hälsa med glädje.

Vad motiverar nationalekonomer?

Två ekonomipristagare verkar mena att det inte enbart är idealism som motiverar den nationalekonomiske forskaren. George Stigler, i The Intellectual and the Marketplace:

When we strive to solve a scientific problem, is ambition for our own professional status completely overshadowed by our love of knowledge? … When we write an article to demonstrate the fallacies of someone else’s work, is our hatred for error never mixed with a tiny bit of glee at the display of our own cleverness?

Paul Samuelson, i ”Economists and the History of Ideas”, publicerad i American Economic Review:

In the long run, the economic scholar works for the only coin worth having — our own applause.

Om det är så att den typiske nationalekonomen motiveras av en önskan om status i den egna gruppen, behöver det vara dåligt? Det kanske är så att en sådan motivering på det stora hela ger upphov till goda utfall, så länge det finns en kvalitetskontroll (i form av den vetenskapliga metoden)?

Är äldre investerare bättre?

Det talas ofta om det värdefulla med äldre människor i olika sammanhang, inte minst därför att de har större erfarenhet. Men är äldre verkligen så bra? Den nya studien ”Do Older Investors Make Better Investment Decisions?”, publicerad i Review of Economics and Statistics, ger oss anledning att betvivla det, i alla fall när det gäller investeringar:

We find that older and experienced investors are more likely to follow rules of thumb that reflect greater investment knowledge. However, older investors are less effective in applying their investment knowledge and exhibit worse investment skill … Overall, the adverse effects of aging dominate the positive effects of experience. These results indicate that older investors’ portfolio decisions reflect greater knowledge about investing, but investment skill deteriorates with age due to the adverse effects of cognitive aging.

Jag fortsätter att hylla ungdomen!

Vad kostar en iPad?

Vilken dag som helst väntas iPad lanseras i Sverige. Priserna på de sex olika modellerna vet vi för närvarande inget om. Denna figur från The Economist visar hur priset på den billigaste modellen varierar mellan olika länder:

I Hong Kong får man sålunda en iPad för ca 3500 kr, medan den kostar knappt 5000 kr i Tyskland och Frankrike. Kommer Sverige att toppa listan? Jag tror det. Slutligen ett förslag på tentafråga för nybörjarstudenter i nationalekonomi: Varför gäller inte lagen om ett pris för iPad?

Psykologi bakom aktiepriser

Det tycks finnas en s.k. januarieffekt på aktiemarknaden, som innebär att börsen tenderar att gå upp i januari. En sådan effekt har också visats uppkomma i experiment. Studien ”Yes, Wall Street, There Is A January Effect! Evidence from Laboratory Auctions”, publicerad i Journal of Behavioral Finance (preliminär gratisversion här), finner följande:

After controlling for variables that could influence subject bids, such as differences in private values, cumulative earnings, and learning effects, the prices in the January markets were systematically higher than those in December, a difference that is economically large and statistically significant.

Tre delförklaringar till januarieffekten kan vara att aktieinnehavare vill sälja förlustaktier före årets sluts av skattemässiga skäl, för att sedan köpa nya aktier i januari; att företag som sitter på förlustaktier kan vilja dölja det inför boksluten, varför de säljer sådana aktier i december och köper nya i januari; och att större vinster i december leder till mer köp i januari. Robert Shiller menar dock att även psykologiska faktorer behövs för att förklara effekten, t.ex. detta sätt att tänka:

If people view the year end as a time of reckoning and a new year as a new beginning, they may be inclined to behave differently at the turn of the year, and this may explain the January effect.

Forskarna bakom ovan nämnda studie anser sig ha fått stöd för att en psykologisk faktor av liknande slag får experimentdeltagarna att betala mer för aktier i januari.

Om du är rationell bör du kanske, givet hur andra beter sig, fundera på att köpa aktier nu, mot årets slut, och sälja mot slutet av januari? Men om alla gör det …

Motivet bakom vänlighet

Spelar det någon roll för hur en handling utvärderas, vilket det bakomliggande motivet är? Man kan tänka sig att en person, A, handlar på ett sätt som gynnar en annan person, B, men att A antingen motiveras av att vinna på att handla på det sättet eller av ren altruism. Man kan vinna på goda handlingar om man förväntar sig en bättre behandling tillbaka. Nå, en ny studie, ”Can Intentions Spoil the Kindness of a Gift — An Experimental Study”, undersöker, i ett s. k. tillitsspel, om B ger tillbaka mindre om motivet till en vänlig handling från A anses bero på egenintresse och högre förväntad egen vinst, jämfört med om motivet uppfattas vara altruistiskt. Resultat:

Our results suggest that expected future returns do not affect the perceived kindness of an action and its rewards. Agent B‘s return transfer does not differ across treatments for a given transfer. This is not because agent B does not care about agent A’’s action at all. Actually, we observe a lot of agents B that return strictly positive amounts, and in addition, agent B‘s average return transfer is increasing in agent A‘s transfer. This suggests that individuals reward actions that seem altruistic, independent of the actor’s expectation of future rewards or of the actor’s speci…c kind of intention. Consequently, we conclude that individuals condition their behavior on outcomes rather than on intentions or higher order beliefs.

Detta agerande är i linje med det som tänkare i den utilitaristiska traditionen, t.ex. Sidgwick, har gett uttryck för. De menar att motiv i sig är normativt ointressanta: det normativt intressanta är utfall.

Se även ”Nationalekonomins intellektuella bidrag”.

Hur uppnås statsfinanser i balans?

Tidigare forskning tyder på att minskade offentliga utgifter, snarare än skattehöjningar, förmår minska problem med stora budgetunderskott och statsskulder. Denna slutsats får nytt stöd i studien ”Major Public Debt Reductions: Lessons from the Past, Lessons for the Future”:

First, our results suggest that major debt reductions are mainly driven by decisive and lasting (rather than timid and short-lived) fiscal consolidation efforts focused on reducing government expenditure, in particular, cuts in social benefits and public wages. Revenue-based consolidations do not seem to contribute to a major debt reduction. Second, robust real GDP growth also increases the likelihood of a major debt reduction because it helps countries to ”grow their way out” of indebtedness.

I tider av statsfinansiell oblans verkar det särskilt klokt att hålla politiker som förespråkar skattehöjningar och nolltillväxt borta från finansdepartement och andra maktens boningar.

Färre och striktare religiösa rörelser

Kan nationalekonomin bidra till att bättre förstå fenomenet religion? Ja. I en analys av hur olika typer av utfall (eller jämvikter, på ekonomspråk) kan uppstå på den religiösa marknadsplatsen, ”The Invisible Hand Plays Dice: Multiple Equilibria in Sects Markets”, publicerad i Public Choice, finner Panu Poutvaara och Andreas Wagener bl.a. följande:

[W]hen more people are willing to join a sect, less persuasive sect leaders enter the market, which reduces average membership costs; and the lower are the average membership costs in sects, the more individuals are willing to join a sect. … [T]he smaller is the number of sects that are active in a market equilibrium the higher are the demands which these sects impose on their (relatively few) members. That is, in more secular societies sects impose, on average, heavier burdens on their small membership groups than in societies with higher rates of religious participation. Hence, fears that sect leaders might ”abusively” extract significant resources from their members would then seem, on average, more justified in a secular than in a sectarian equilibrium.

Man kan här tänka sig att USA motsvarar fallet med många men mindre strikta religiösa rörelser och Europa fallet med få men striktare sådana rörelser. (Striktare sådana rörelser kan dock, från den religiöses perspektiv, vara rationella.)

Se även ”Dilemma för en liberal ateist” och ”Staten påverkar kyrkobesöken”.

En professor med arbetsmoral

Arbetslinjen praktiserades av professor Eli Heckscher, enligt denna artikel om honom i Ekonomisk Tidskrift:

Jag ser absolut inte arbetet som en plikt, snarare som ett nödvändigt ont som jag, förvisso, försöker utföra som om jag vore plikttrogen. Om människor vore genuint plikttrogna, som Heckscher, skulle socialförsäkringssystemens utformning, med avseende på risk för överutnyttjande och fusk, antagligen vara ett icke-problem.

Folkomröstning under ed

När man frågar människor hur mycket de är beredda att betala för en kollektiv nyttighet visar det sig att de ofta svarar annorlunda i en hypotetisk än i en verklig situation. Detta kallas hypothetical bias. I regel uppges betalningsviljan vara större i den hypotetiska situationen. Hur kan man reducera det här problemet och bättre få veta människors faktiska värdering av potentiella projekt? I en ny studie, ”Referenda under Oath”, framförs hypotesen att personer som skriver under en ed kommer att ange en mer sanningsenlig värdering än andra. I ett experiment lät forskarna vissa deltagare skriva under denna ed (medan andra deltagare inte gjorde det):

Hade eden någon effekt?

Our results suggest the oath can work to eliminate the hypothetical bias: the oath causes hypothetical “yes” response rates to significantly decrease, while real “yes” response rates remained statically identical. Having subjects (freely) sign an oath to provide honest answers makes them more likely to do so even without any actual economic commitment.

Se där. Bör jag överge mitt motstånd mot att avge löften nu? Åtminstone bör jag fundera på att sluta försöka övertyga andra om att inte avge löften.

Att reta Kina får konsekvenser

Kina reagerade häftigt när den norska Nobelkommittén utsåg dissidenten Liu Xiaobo till årets fredspristagare och verkade mena att detta kommer att få konsekvenser för relationerna mellan Kina och Norge. Var detta tomma ord? Troligen inte. I en ny studie, ”Paying a Visit: The Dalai Lama Effect on International Trade”, undersöks hur handeln med Kina har påverkats för länder som har tagit emot den av Kina avskydde Dalai Lama:

Our empirical results support the idea that countries officially receiving the Dalai Lama at the highest political level are punished through a reduction of their exports to China. However, this ‘Dalai Lama Effect’ is only observed for the Hu Jintao era and not for earlier periods. Furthermore, we find that this effect is mainly driven by reduced exports of machinery and transport equipment and that it disappears two years after a meeting took place.

Här ser man vilka länder som har tagit emot Dalai Lama under den studerade perioden:

Som mest har mottagandet av Dalai Lama medfört lägre export med 8 procent. Det verkar inte helt osannolikt att Norge kan komma att drabbas av lägre export till Kina nu. En vidare fråga är om länder ska låta sig intimideras av denna typ av agerande. Är den ekonomiska kostnaden värd att ta?

Se även inlägget ”Dalai Lama har brister”.

Skador av alkohol och droger

The Economist redovisar, utifrån studien ”Drug Harms in the UK: A Multicriteria Decision Analysis”, publicerad i The Lancet, hur skadlig konsumtion av olika substanser är:

Gott så. Det jag undrar är vilka fördelar konsumtion av dessa substanser ger upphov till, särskilt i termer av lycka och njutning. En kostnads-intäktsanalys kan inte stanna vid att uppskatta kostnader — intäkterna måste också tas med. I synnerhet om vi förespråkar politiska åtgärder med bas i kalkyler av detta slag måste vi undvika paternalismens kardinalfel, att bara se till kostnadssidan. Så hur högt på den hundragradiga skalan hamnar fördelarna för respektive substans? För vissa kan kostnaderna tänkas överstiga intäkterna, men det kan inte tas för givet. Tänk om alkoholens fördelar är långt högre än fördelarna av alla andra substanser och om dessa fördelar ligger på, säg, 80? Vad säger paternalisten då? Och puritanen?

Ipred-lagens effekter

Upprördheten mot Ipred-lagen var stor i många kretsar då den infördes 1 april 2009. Då var effekterna av lagen okända; nu vet vi mer. I den nya studien ”Piracy, Music and Movies: A Natural Experiment” undersöker Adrian Adermon och Che-Yuan Liang hur lagen har påverkat omfattningen av illegal fildelning och försäljning av musik och film:

We find that the reform decreased Internet traffic by 18 percent during the subsequent six months. It also increased sales of physical music by 27 percent and digital music by 48 percent. Furthermore, it had no significant effects on the sales of theater tickets or DVD movies. The results indicate that pirated music is a strong substitute for legal music whereas the substitutability is less for movies.

Studien är metodologiskt innovativ, bl.a. i det att den jämför utvecklingen i Sverige, där Ipred-lagen infördes, med den i Norge och Finland, som inte fick en motsvarande lag. Nå, ser man till resultatet i studien tycks det alltså som om ”fritt fram” för fildelning av musik har högst märkbara, negativa effekter på ersättningen till musikens upphovsmän (i alla fall på kort sikt; effekterna var i hög grad borta efter sex månader). Om dessa effekter är bra eller dåliga kan förstås diskuteras — se de tidigare inläggen ”Splittring om fildelning”, ”Behövs upphovsrätt för musik?”, ”Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?” och ”Fildelningens välfärdseffekter” — men ett första steg i en sådan diskussion är att veta vilka effekterna är. Denna studie tar fram sådan kunskap och är därför värdefull.

Se även inlägget ”Vad påverkar piratkopiering?”.

Mer rationella väljare

Ibland får jag för mig att väljare är hopplöst irrationella, men jag blir uppiggad när jag läser studier som ”Does Information Increase Political Support for Pension Reform?”, accepterad för publicering i Public Choice:

We find that individuals who are more informed about the costs and functioning of the pension system are more willing to accept reforms. We do not find that exposure to media coverage of pension issues significantly improves information. We perform a controlled experiment asking a random subsample of individuals to read a descriptive note on the Italian pension system before answering the questionnaire, finding that citizens reading the note are more willing to support pension reforms.

Utmaningen är väl att komma på sätt att sprida kunskap på ett effektivt sätt. Media verkar inte fungera särskilt väl i detta avseende.

Institutionernas centrala betydelse

Jag tänkte uppmärksamma att ekonomipristagaren Douglass North idag fyller 90 år. Han är en av dem som har inspirerat mig mycket i min egen forskargärning. Från hans prisföreläsning lär vi oss vad institutioner är och vad de betyder:

Institutions are the humanly devised constraints that structure human interaction. They are made up of formal constraints (rules, laws, constitutions), informal constraints (norms of behavior, conventions, and self imposed codes of conduct), and their enforcement characteristics. … Institutions form the incentive structure of a society and the political and economic institutions, in consequence, are the underlying determinant of economic performance.

Det är denna insikt som ligger till grund för senare arbeten i politisk ekonomi, t.ex. det med rätta uppmärksammade bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth” av Daron Acemoglu och hans medförfattare, i vilket denna figur illustrerar de viktiga sambanden:

Om jag ska rekommendera något ytterligare av Douglass North, för den som vill bekanta sig med hans arbete, får det bli två böcker och en artikel:

Jag kan slutligen nämna att North också inspirerade en av mina handledare under doktorandtiden på Handelshögskolan, Johan Myhrman, som i Norths anda skrev en mycket läsvärd institutionell analys av Sverige: Hur Sverige blev rikt.

Intelligenta tänker mer som nationalekonomer

Det finns belägg för att människor i allmänhet förstår ekonomiska samband annorlunda än nationalekonomer. Men även bland människor i allmänhet finns skillnader. Vad förklarar att vissa tänker mer som nationalekonomer i ekonomiska frågor än andra? I studien ”Intelligence Makes People Think Like Economists: Evidence from the General Social Survey”, publicerad i Intelligence (preliminär gratisversion här), rapporteras följande:

Education is by far the strongest predictor of whether a non-economist will share the economic beliefs of the average economist. (Caplan, 2001) Is the effect of education as large as it seems? Or is education largely a proxy for cognitive ability? Using data from the General Social Survey (GSS), we show that the estimated effect of education sharply falls after controlling for intelligence. In fact, education is driven down to second place, and intelligence replaces it at the top of the list of variables that make people ”think like economists.” Thus, to a fair degree education is proxy for intelligence, though there are some areas—international economics in particular—where education still dominates.

Själv vill jag nog framhålla det önskvärda i såväl intelligens som utbildning, även om resultaten indikerar att utbildning inte är allena saliggörande och kanske inte heller viktigast för att avgöra kunskapsläge och uppfattningar. Tidigare studier — se här och här — tyder också på att intelligens och ekonomisk tillväxt är positivt relaterade. Smarthet betalar sig.

Ska personer med låg intelligens skaffa barn?

Bryan Caplan är inte rädd för att framstå som kontroversiell. Så här motiverar han varför han tycker att personer med låg intelligens ska skaffa barn:

Smart people may excel in all activities, but as the law of comparative advantage reveals (see here and here) everyone’s better off if people with high IQs outsource their less challenging tasks to others. In a society of Einsteins, Einsteins take out the garbage, scrub floors, and wash dishes. What a mind-numbing waste of talent!

Detta påminner mig om hur jag reagerade då jag reste i USA en gång; jag kommer även att tänka på debatten om RUT och den uppfattning som säger att alla ska städa hemma själva. En fråga är vilken korrelationen är mellan föräldrars IQ och deras barns IQ. Caplans resonemang tycks utgå från att den är synnerligen hög.

En vidare (och likaledes kontroversiell) fråga är: Ska några personer alls skaffa barn? Se vad David BenatarChristoph Fehige och Seana Shiffrin har att säga om saken.

Svält trots mycket mat

Faran med planekonomi illustreras i den nya studien ”The Institutional Causes of China’s Great Famine, 1959-61”:

This paper investigates the institutional causes of China’s Great Famine. It presents two empirical findings: 1) in 1959, when the famine began, food production was almost three times more than population subsistence needs; and 2) regions with higher per capita food production that year suffered higher famine mortality rates, a surprising reversal of a typically negative correlation. A simple model based on historical institutional details shows that these patterns are consistent with the policy outcomes in a centrally planned economy in which the government is unable to easily collect and respond to new information in the presence of an aggregate shock to production.

Ekonomipristagaren F. A. Hayek har tydligare än de flesta förklarat hur marknadsekonomin fungerar som en kunskapsgenererande process, inte minst via prissystemet, utan vilken det är mycket svårt att effektivt allokera resurser — se ”Economics and Knowledge” och ”The Use of Knowledge in Society”. Studiens resultat påminner mig även om ekonomipristagaren Amartya Sens analys i Poverty and Famines, i vilken han finner att det ofta inte är brist på mat som orsakar hungersnöd. Snarare avgör politisk-institutionella faktorer.

Minimilöner och ungdomsarbetslöshet

Andreas Bergh skriver om en KI-rapport som bl.a. tar upp de höga svenska minimilönerna; se även Per Skedinger om detta. Vad har då höga minimilöner för effekt på arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten? Trots att denna arbetslöshet diskuterades livligt i valrörelsen var det få, om ens några, som tog upp höga minimilöner som en tänkbar förklaring. Den nya studien ”Minimum Wages and Youth Unemployment” visar att det nog måste sägas ha varit ett misstag att ignorera denna faktor:

This paper constructs a labor search model that accounts for age patterns of employment. Work experience reduces the probability that workers lose their jobs. By introducing minimum wages, the model explains empirical findings on the effects of minimum wage laws. In addition, the model shows that minimum wages can account for about half of the differences in youth employment between Europe and the United States.

Frågan är om arbetsmarknadens parter, och i synnerhet fackföreningar, är villiga att medverka till sänkta (eller i alla fall mer flexibla) minimilöner (vilket förstås inte behöver innebära sänkta genomsnittslöner). Tillåt mig att uttrycka mina tvivel (färgad av insider-outsider-modellen som jag är).

Ökar nya utgifter chansen att bli återvald?

I valrörelsen tycktes blocken tävla med varandra om att utlova ökade bidrag till kommunerna. Kan sådana bidrag påverka utfallet i kommande kommunalval, genom att de lokala politikerna därigenom kan öka utgifterna utan att höja lokala skatter och därmed öka sin popularitet? Den nya studien ”Government Spending and Re-election” finner tecken på det från Brasilien:

Does additional government spending improve the electoral chances of incumbent political parties? This paper provides the first quasi-experimental evidence on this question. Our research design exploits discontinuities in federal funding to local governments in Brazil around several population cutoffs over the period 1982-1985. We find that extra fiscal transfers resulted in a 20% increase in local government spending per capita, and an increase of about 10 percentage points in the re-election probability of local incumbent parties.

Detta resultat påminner mig om svensk forskning som indikerar att bidrag till kommunerna har använts för att vinna röster genom att fördela dem till kommuner där det står och väger mellan blocken.

Tillväxt och lycka

Det sprids många myter om sambandet mellan inkomst och lycka (se t.ex. härhärhär och här). Det sprids, turligt nog, också många insikter om detta samband. I den nya studien ”Subjective Well-Being, Income, Economic Development and Growth” rapporteras:

We show that richer individuals in a given country are more satisfied with their lives than are poorer individuals, and establish that this relationship is similar in most countries around the world. Turning to the relationship between countries, we show that average life satisfaction is higher in countries with greater GDP per capita. The magnitude of the satisfaction-income gradient is roughly the same whether we compare individuals or countries, suggesting that absolute income plays an important role in influencing well-being. Finally, studying changes in satisfaction over time, we find that as countries experience economic growth, their citizens’ life satisfaction typically grows, and that those countries experiencing more rapid economic growth also tend to experience more rapid growth in life satisfaction. These results together suggest that measured subjective well-being grows hand in hand with material living standards.

Denna sista slutsats tycks mig oerhört viktig. Inte minst resultatet att tillväxt i ekonomiska resurser är positivt relaterad till ökad lycka fann jag intressant (sambandet mellan inkomst och lycka är i huvudsak känt sedan tidigare). I denna figur illustreras hur förändringar i lycka mellan fyra olika vågor av World Values Survey är relaterade till tillväxt i BNP per capita:

Adam Smiths vision

Min gode vän, professor Daniel Klein bedriver forskning om Adam Smith, ofta kallad nationalekonomins fader. Han arbetar nu med ett bokmanuskript där han väver samman och presenterar sin forskning om Smith (och, däribland, vilka kopplingarna är till F. A. Hayeks tänkande). Är man nyfiken på en populärvetenskaplig presentation, inte minst rörande hur de två viktiga böckerna The Theory of Moral Sentiments (TMS; ett moralfilosofiskt verk) och The Wealth of Nations (WN; ett nationalekonomiskt verk) förhåller sig till varandra, kan jag rekommendera en video av ett föredrag, ”Adam Smith: An Overview of His Work and Vision”, som Daniel Klein höll i Ottawa häromdagen. Man kan också läsa hans PowerPoint-fil från föredraget. Ett av budskapen därifrån:

Se samtliga inlägg som nämner Adam Smith på denna blogg här. Andra nationalekonomer har skrivit om Smith: se t.ex. ”The Successes and Failures of Professor Smith” av George Stigler och ”Adam Smith’s View of Man” av Ronald Coase.

Har konsekventa människor mer rätt?

Detta — från studien ”Does Consistency Predict Accuracy of Beliefs? Economists Surveyed About PSA” — var ett för mig förvånande resultat:

Economists with inconsistent beliefs tended to be more accurate than average, and consistent Bayesians were substantially less accurate.

I och för sig har jag tidigare rapporterat om att många inte förmår använda sig av Bayes sats och att denna oförmåga tycks större bland högutbildade. Nå, skulle jag välja mellan att vara konsekvent och att ha rätt skulle jag välja det senare, men jag kan inte sluta tycka att en kombination vore optimal.

Demokrati och ekonomiska reformer

Om man förstärker demokratin, hur påverkar det genomförandet av liberaliserande, ekonomiska reformer? Är demokrati förknippad med större eller mindre reformbenägenhet? Teoretiskt finns det argument som talar för båda delarna; i en ny empirisk studie, ”Democracy and Reforms: Evidence from a New Dataset”, som studerar demokrati (mätt enligt Polity IV) och ekonomiska reformer i 150 länder under perioden 1960-2004, rapporteras följande:

The main conclusions of the paper are that 1) democracy and economic reforms are positively correlated (after controlling for country and reform-specific characteristics, any interaction between country and reform characteristics, and global reform waves); 2) this correlation is robust even after we control for standard factors, which are usually correlated with reforms and democracy, including bureaucratic quality and education, and political stability; 3) the correlation is also robust to the variables that are usually associated with reforms (but not necessarily with democracy) such as crises, neighboring country effects, and compensation schemes; and 4) there is no evidence that economic reforms pave the way for political reforms. The strong correlation between (lagged) democracy and the adoption of economic reforms, even controlling for many possible omitted factors as well as the finding that past economic reforms are not associated with the adoption of democracy, point to the fact there is probably a causal link from democracy to reforms.

Högintressant. Är man en vän av liberaliserande, ekonomiska reformer bör man välkomna förstärkt demokrati. Det som förvånade mig var resultatet att ekonomiska reformer inte verkar orsaka demokratisering: jag hade tänkt mig att när ekonomiska reformer, och därpå grundat välstånd, givit människor en högre materiell levnadsstandard skulle de börja efterfråga och få politisk frihet i högre grad.

Se även de tidigare inläggen ”Demokratiskt kapital och ekonomisk utveckling” och ”Ger ökad tillväxt demokratisering?”.

Tre ekonomipristagare

Det meddelades just att Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides har erhållit Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för 2010. Liksom förra årets pristagare får även årets sägas utgöra något av en överraskning. De fick priset för analys av marknader med sökkostnader, som kan skapa friktioner som förhindrar att utbud och efterfrågan möts. Detta är särskilt intressant vad gäller arbetsmarknaden. Läs mer på Nobelstiftelsens hemsida.

Nå, jag tänkte tipsa om tre artiklar av dessa professorer som ligger lite vid sidan av det de får priset för men som jag själv finner intressanta:

  • Diamond m. fl.: ”Money Illusion”: ”The term ‘money illusion’ refers to a tendency to think in terms of nominal rather than real monetary values.” (Diamond har även skrivit en rapport till Globaliseringsrådet om det svenska pensionssystemet.)
  • Mortensen: ”Growth, Unemployment, and Labor Market Policy”: ”The purpose of this paper is to sketch a simple model of endogenous growth and unemployment and to explore its implications for the effects of tax and employment protection policies. The implication of the model is that both policies increase unemployment.”
  • Pissarides m. fl.: ”Entrepreneurship, Start-Up Costs and Employment”: ”We show that higher start-up costs discourage entrepreneurs and increase the fraction of the population who become workers. Job creation suffers and employment settles at a lower level.”

Sysselsättningen under kriser

En ny studie av forskare vid Världsbanken, ”The Roles of Openness and Labor Market Institutions for
Employment Dynamics during Economic Crises”
, undersöker hur sysselsättningen i kriser har påverkats av ett lands grad av frihandel, av avgångsvederlag och av hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen:

We also find that openness to trade has both deepened the contractionary effects on employment and allowed for a faster recovery. High severance pay dampened the employment effect in both domestic crises and global economic downturns, whereas very high unemployment benefits were associated with stronger reductions in employment growth.

I dessa figurer visas skattningar av sysselsättningseffekterna vid globala respektive inhemska kriser vid låg respektive hög grad av frihandel:

Dessa resultat påminner mig lite om mitt resonemang om varför marknadsekonomin, trots återkommande kriser, trots allt inte är ett så dumt ekonomiskt system. Det går ned — men det går också upp, och sannolikt mer upp än under alternativa system.

Två sätt att bli nöjd på

Joan Robinson, i The Accumulation of Capital:

There are two ways of satisfying desires: one is to get more and the other to want less.

Tänkvärt.

Se även inlägget ”Ska jag börja dricka kaffe?”.