Jag är influerad av Milton Friedman qua metodolog. Det är en sida av honom som jag tror att få utanför vetenskapssamhället känner till, men 1953 publicerade han boken Essays in Positive Economics, som innehåller det inflytelserika kapitlet ”The Methodology of Positive Economics”. En av hans uppfattningar är att graden av realism i en teoris antaganden i sig är ointressant. På s. 15 skriver han:

[T]he relevant question to ask about the ”assumptions” of a theory is not whether they are descriptively ”realistic,” for they never are, but whether they are sufficiently good approximations for the purpose in hand. And this question can be answered only by seeing whether the theory works, which means whether it yields sufficiently accurate predictions.

Detta är en poäng som en del av nationalekonomins kritiker inte har förstått så bra, enligt min uppfattning, men det är inte dem jag har i åtankte när jag skriver detta inlägg utan de många nationalekonomer som nu verkar överge Friedmans syn på detta område. Jag tänker främst på beteendeekonomin, som kritiserar annan nationalekonomi för att anta en typ av (rationella och egenintresserade) beslutsfattare som inte stämmer överens med hur verklighetens beslutsfattare har visat sig vara i diverse experiment. En sådan kritik kan, även med Friedmans syn, vara korrekt, men bara om de nya, ”mer realistiska” antagandena möjliggör bättre prediktioner av mänskligt beteende.

Det jag saknar är en metoddiskussion om detta. Varför är ”mer realistiska” antaganden att föredra? Är de att föredra, givet experimentella resultat?* Denna diskussion bör också föras runt litteraturen om labb– kontra fältexperiment. De senare anförs vara viktiga för att se om labbresultat håller ”i verkligheten”. Återigen ges här, verkar det som, ”realistiska” antaganden ett egenvärde, men det kanske är så att det finns en bakomliggande uppfattning, att sådana antaganden ger bättre prediktioner. Om det senare stämmer är allt gott och väl, med Friedmans syn, men endast då.

Det är i vilket fall enligt min mening dags att återuppliva Friedman som grund för en fördjupad vetenskapsteoretisk diskussion.

Se även Robert Östling om ”F53”.

______________________

*T.ex. anför en annan ekonomipristagare, Vernon Smith, följande:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

Om det är så att beslutsfattare under normala omständigheter beter sig som om de vore rationella, är det då självklart att de ska antas vara irrationella?