I ett utbyte mellan Richard Thaler och Mario Rizzo om paternalism skrev den förre följande:

Another example comes from Sweden, which launched a partial privatization of their social security system in 2000. The plan was open to any fund, which meant that participants faced 456 options. There was also a very well-designed default fund — using private managers selected by the government — that offered global diversification at very low fees (16 basis points). By any standard, both ex ante and ex post, the participants who selected their own portfolio of funds did worse than those who took the default plan. The main mistake the government made in designing this plan was to discourage .participants from choosing the default fund, perhaps thinking, as Mario does, that choosing for oneself is always the best approach. (Fetstil tilltagd.)

Thaler menar alltså att staten ska styra (men inte tvinga) pensionssparare att välja det statliga förvalsalternativet i PPM-systemet, eftersom det påstås ge bättre avkastning. Nu visar dock ny forskning av Magnus Dahlquist preliminärt att denna uppgift inte är helt korrekt. Han sammanfattar:

Den genomsnittliga avkastningen för sparare i det statliga förvalsalternativet har under den studerade perioden varit 1,7 % per år. Aktiva sparare tenderar att ha haft högre avkastning på sitt sparande än passiva sparare, t.ex. så har den genomsnittliga avkastningen för sparare med 2‐5 fondbyten varit 2,2 % per år medan den har varit 6,2 % för sparare med 6‐20 byten. Sparare som en gång varit aktiva men sedan aldrig gjort något nytt byte har haft den avsevärt lägre avkastningen om 0,4 % per år. Det är med andra ord de som en gång varit aktiva för att sedan blivit passiva som haft sämst avkastning i systemet. Det är en sämre avkastning än för de som aldrig varit aktiva. Dessa resultat håller även när vi justerar för den risk som tagits. Vi hittar inga väsentliga skillnader för unga och gamla sparare, kvinnor och män, eller för sparare med mindre eller större pensionskapital.

Dvs. det sämsta har varit att göra ett initialt val som sedan inte har justerats, men att göra 2-20 val har gett bättre avkastning än det statliga förvalsalternativet. Rätt ska vara rätt. Detta talar inte nödvändigtvis emot ett statligt förvalsalternativ: de som har gjort ett enda, initialt val skulle trots allt ha klarat sig bättre med detta alternativ, och det är inte säkert att de skulle ha klarat sig lika bra med flera aktiva val som de som nu har visat sig slå det statliga förvalsalternativet. Dahlquist själv är inne på att man ska tvinga alla att göra minst ett aktivt val per år, eftersom hans forskning tyder på att ”[s]parare verkar … ha en förmåga att välja en bättre avkastande fond vid byten”.