När livet är hemskt

I diskussionen om självvalt livsslut (eller dödshjälp) berörs i regel fall där personer upplever stor fysisk smärta och befinner sig i livets slutskede. Sådana fall är förstås viktiga att diskutera, men det finns andra som också förtjänar att lyftas fram. Vissa människor vill dö utan att lida av stor fysisk smärta och utan att befinna sig nära ”den naturliga” döden. De vill dö därför att livet av någon anledning har blivit plågsamt. I en läsvärd krönika beskriver läkaren Max Pemberton ett aktuellt fall:

Mrs Turnball is in her late forties. Fourteen years ago she suffered horrific injuries in a car crash. She had a bleed into her brain that left her paralysed and unable to care for herself, and is now reliant on carers for even the most basic tasks. Because of her difficulties swallowing, she experiences choking fits, and the brain damage has resulted in frequent seizures. Overnight she went from being a successful graphic designer with a busy social life, independent and free, to being cocooned inside a body that refused to move or function properly. She has been admitted to hospital after developing a chest infection, but has repeatedly expressed the wish to die, which is why I was asked to see her.

Detta handlar alltså om ett objektivt tillstånd som har gjort livet hemskt. Som dr Pemberton uttrycker det:

The fact that achieving adequate pain control is actually not always straightforward, especially without overdosing the patient, is a moot point here. It is the emotional pain, for which no analgesia exists, that is often the deciding factor in people wishing to die in such cases. Antidepressants won’t make you walk again.

Det är dags att tillåta läkare att assistera vid självvalda livsslut. Statens medicinsk-etiska råd har öppnat för diskussion; få politiker har tyvärr velat ta upp den kastade handsken. Vad tycker du?

Se även det tidigare inlägget ”Dödshjälp när så önskas”.