Katrine Kielos skriver följande om finansministerns uppfattning, att ingångslönernas höjd i vissa branscher orsakar arbetslöshet:

Sänker man lönen kan fler lågutbildade få jobb tror Borg, kurvan i den ekonomiska modellen skiftar neråt.

Hon får det att låta som om finansministerns uppfattning är helt tagen ur luften, eller i alla fall enbart från abstrakta och teoretiska modeller. Det finns dock försök att studera frågan empiriskt:

• Docent Per Skedinger: ”Analysen går ut på att utnyttja ett naturligt experiment, baserat på individernas position i lönefördelningen. Enligt resultaten är framför allt reala minimilöneökningar förbundna med att fler personer blir uppsagda eller av andra skäl separeras från sina anställningar. I viss mån leder även reala minimilöneminskningar till fler nyanställningar. Den skattade effekten är relativt stor. Arbetskraftsefterfrågans elasticitet med avseende på minimilöneökningar är ungefär –0,5 för dem som påverkades av ökningarna.”
• Professor Nils Gottfries: ”Ett förvånansvärt resultat är att vi nästan inte ser någon skillnad i lön mellan de som har enbart grundskola och de som har gymnasieutbildning. De som enbart har grundskola är rimligen mindre produktiva i genomsnitt  än  de  som  har fullföljt en gymnasieutbildning. Ändå är lönerna i stort sett desamma för dessa två grupper.  De som enbart har grundskola konkurrerar inte med lägre lön. I stället har de mycket lägre sysselsättning.” (Professor Eva Mörk har skrivit mer om detta.)
• Konjunkturinstitutet: ”Höga minimilöner kan utgöra ett hinder för anställning för individer som uppfattas ha låg förväntad produktivitet. En tentativ kalkyl, med utgångspunkt i individdata, visar att andelen som skulle kunna beröras av minimilöner är större bland dem som har erfarenhet av arbetslöshet än bland anställda utan frånvaro. Denna överrepresentation ökar om minimilönerna stiger. … Resultaten i kalkylen är förenliga med hypotesen att minimilöner kan påverka sannolikheten att bli anställd för grupper med låg förväntad produktivitet. … Resultaten motiverar också en försiktighet i höjningar av minimilöner.”

Det finns alltid osäkerhet i empirisk forskning, så det går förstås inte att veta med säkerhet vilka sysselsättningseffekterna av lägre ingångslöner (som är relativt höga i Sverige) är. Men det verkar inte helt orimligt, givet de skattningar som finns, att förvänta sig en positiv sysselsättningseffekt. I så fall är det också rimligt, enligt min uppfattning, att erkänna att det här finns behov av en avvägning, mellan fortsatt höga ingångslöner i kombination med låg sysselsättning och lägre ingångslöner i kombination med hög sysselsättning. Det finns för- och nackdelar med båda kombinationerna, men det går knappast att hävda att behovet av en avvägning inte alls finns där. Vad är i så fall mest feministiskt? Att förespråka höga löner för dem som får anställning i en bransch med hög andel kvinnor, samtidigt som de kvinnor som inte får jobb får låg a-kassa, eller att förespråka lägre ingångslöner och fler kvinnor i sysselsättning?

Kielos missar för övrigt också att en plädering för sänkta ingångslöner inte med nödvändighet (och inte i allmänhet) är en plädering för sänkta genomsnittslöner. Det är därför minst sagt märkligt att göra det till en huvudpoäng i en artikel, att sänkta ingångslöner i branscher med hög andel kvinnor skulle försämra kvinnors löner i allmänhet och i genomsnitt.