Problematisk rättvisehandel?

Jag har tidigare hänvisat till forskning som ifrågasätter om rättvisemärkning bidrar till att förbättra de sämst ställdas situation — se inläggen ”Den tveksamma rättvisemärkningen” och ”Effekterna av rättvisemärkning”. Nu indikerar en ny studie, ”When Fair Trade Increases Unfairness: The Case of Quinoa from Bolivia”, samma sak:

[W]e show in this section that Fair Trade does not seem to be an effective instrument for reducing social inequalities between quinoa producers. In fact, it actually seems to exaggerate these inequalities. This is a paradoxical situation given the objectives of assisting marginalized producers proclaimed by the Fair Trade movement, and it looks to us as if it is due to three concomitant factors: on the one hand, the most disadvantaged producers quite simply do not belong to the producers organizations that benefit from Fair Trade; on the other hand, the targeting of ”small producers” defended by the Fair Trade organizations that import quinoa, such as Solidar’Monde or Alter Eco, does not correspond to the objectives of the organizations of producers with which they work; finally, the FLO standards of Fair Trade for quinoa (FLO, 2004) do not make any social distinctions between producers.

Genom att den produktionsförening som bedriver rättevisehandel betalar lika mycket per enhet till bönder som har tillgång till land där maskiner används och till bönder som måste odla på bergssluttningar, och som därför har högre produktionskostnader, tenderar alltså rättvisehandeln att öka inkomstklyftorna mellan bönderna. Nå, det vore intressant om man kunde jämföra effekter på såväl absolut som relativ inkomstnivå av rättvisehandel, såväl inom som mellan länder, jämfört med ett frihandelsinriktat system utan ett sådant inslag.