Fyra timmars arbetsdag

Bertrand Russell föreslår i ”In Praise of Idleness” fyra timmars arbetsdag. Men skulle den moderna människan klara av så mycket fritid utan att bli uttråkad? Russell är inte helt säker på det:

The modern man thinks that everything ought to be done for the sake of something else, and never for its own sake. … The individual, in our society, works for profit; but the social purpose of his work lies in the consumption of what he produces. It is this divorce between the individual and the social purpose of production that makes it so difficult for men to think clearly in a world in which profit-making is the incentive to industry. We think too much of production, and too little of consumption. One result is that we attach too little importance to enjoyment and simple happiness, and that we do not judge production by the pleasure that it gives to the consumer.

Jag är splittrad inför detta budskap. Å ena sidan tror jag att det ligger något i att många har svårt att njuta av livets goda utan dåligt samvete. Alltid ska något viktigt göras. Det kan inte vara sunt att tänka så. Att söka upplevelser av enkel lycka, för dess egen skull, borde bli en målsättning för fler. Å andra sidan betvivlar jag att den enkla lyckan uppnås av fyra timmars arbetsdag. Inte bara för att människor är ovana att hantera mer fritid utan främst för att det materiella välståndet troligen kommer att minska om alla arbetar mindre. (Vissa menar att det faktum att västeuropeiska länder i genomsnitt har lägre BNP per capita än USA beror just på valet att arbeta mindre.) Personligen vill jag arbeta mindre än fyra timmar per dag, men endast om jag dessförinnan har blivit ekonomiskt oberoende.

Keynes formulerade en vision liknande Russells i ”Economic Possibilities for Our Grandchildren”. Se vad Russell hade att säga om Keynes.