Det är många som har haft synpunkter på nationalekonomers roll i den stora kris som vi nyligen upplevde. Ett av de mer intressanta bidragen står Barry Eichengreen för i ”The Last Temptation of Risk”. Däri finns åtskilligt att begrunda (och delvis bestrida), men här vill jag bara ta upp hans syn på nationalekonomins utveckling:

But now it is on the empirical side where the capacity to do high-quality research is expanding most dramatically, be the topic beer sales or asset pricing. And, revealingly, it is now empirically oriented graduate students who are the hot property when top doctoral programs seek to hire new faculty. Not surprisingly, the best students have responded. The top young economists are, increasingly, empirically oriented. They are concerned not with theoretical flights of fancy but with the facts on the ground. To the extent that their work is rooted concretely in observation of the real world, it is less likely to sway with the latest fad and fashion. Or so one hopes.

The late twentieth century was the heyday of deductive economics. Talented and facile theorists set the intellectual agenda. Their very facility enabled them to build models with virtually any implication, which meant that policy makers could pick and choose at their convenience. Theory turned out to be too malleable, in other words, to provide reliable guidance for policy. In contrast, the twenty-first century will be the age of inductive economics, when empiricists hold sway and advice is grounded in concrete observation of markets and their inhabitants. Work in economics, including the abstract model building in which theorists engage, will be guided more powerfully by this real-world observation. It is about time.

Bryan Caplan har framfört liknande kritik mot den åtminstone tidigare starka ställning som ren, matematiserad teori hade. Även här i Sverige har jag noterat en stor förändring sedan mina egna doktorandstudier i mitten av 1990-talet. Jag tror att detta är en förändring till det bättre, även om jag betvivlar att denna mer empiriska inriktning kommer att hjälpa till att undvika framtida kriser. För det första är jag tveksam till att politiker, tjänstemän och företagsledare kommer att vilja och kunna ta till sig ny empirisk kunskap. För det andra är jag tveksam till om särskilt mycket av den nya empiriska forskning som bedrivs besvarar relevanta frågor rörande de politiska och ekonomiska faktorer som i ett komplext samspel utlöser kriser. Det finns t.ex. en risk för att metod, snarare än frågeställning, blir styrande. Däremot kommer mycket annan, icke-krisrelaterad och sannolikt mer partiell kunskap att produceras framöver, det är jag säker på, och det är inte så illa.