Det finns en märklig tradition i Sverige, att betrakta industriarbete som det ekonomiskt mest värdefulla. Det är högproduktiva jobb i tillverkningsindustrin som ska göra Sverige rikt, och såväl löneavtal som industripolitik har ansetts böra stimulera fram en tillväxt i denna sektor av ekonomin. Detta tänkande, som också har varit vägledande i frågan om hur utvecklingsekonomier ska öka sitt välstånd, får sig en törn av resultat i Vox-artikeln ”Service with a Smile: A New Growth Engine for Poor Countries”:

There is evidence that services contribute more to GDP growth, job creation, and poverty reduction than industry in many developing countries (Ghani and Kharas 2010). Services now account for more than 75% of the global economy (45% in developing economies). Services are the fastest growing sector in global trade. The share of developing countries in world service exports increased from 14% in 1990 to 21% in 2008. The average growth of service exports from poor countries has exceeded that of rich countries during the last two decades. Their service exports are growing faster than goods exports. In brief, the globalisation of services has enabled developing countries to tap into a new, dynamic source of growth.

Dessa figurer illustrerar utvecklingen:

Det intressanta är inte bara att tjänstesektorn är viktig i utvecklingsländer utan också att den är det i rika länder. Bidraget till tillväxt från tjänstesektorn är större än för industrisektorn i länder av Sveriges typ.