Diskriminering alltjämt

Två aktuella fall belyser att problem med diskriminering inte är ur världen. Vatikanen har avvisat Frankrikes förslag till ny ambassadör, Jean-Loup Kuhn-Delforge, pga. dennes privatliv. Han lever sedan länge med en annan man. Och i Finland blev en nyanställd chefredaktör just kickad, efter att det framkommit att hennes partner är en kvinna. Lever vi i så upplysta tider som vi tror?

Det finns ytterligare skäl att betvivla det. Flera studier visar att diskriminering verkar förekomma på den svenska arbetsmarknaden, även om den negativa särbehandlingen inte alltid är så omfattande:

  • Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth: ”We present experimental evidence for recruitment discrimination against men with an Arabic sounding name. Our results show that every fourth employer discriminates against the minority. However, simulations indicate that ethnic discrimination is only responsible for less than one sixth of the native-immigrant unemployment gap.”
  • Martin Nordin och Dan-Olof Rooth: ”We find that for second generation immigrants with both parents originating from Southern Europe or outside Europe the income gap is almost entirely explained by differences in skills.”
  • Oskar Nordström Skans, Kristina Sibbmark och Olof Åslund: ”[Anonyma jobbansökningar] ökade kvinnors och invandrades chanser att erbjudas en anställningsintervju. För kvinnor ökade också antalet jobberbjudanden, men ingen motsvarande effekt verkar finnas för de invandrade.”
  • Stefan Eriksson och Jonas Lagerström: ”Våra resultat visar att arbetssökande som har icke-nordiska namn, är äldre eller arbetslösa får färre kontakter, och att det gäller även när vi tar hänsyn till alla andra skillnader.”
  • Martin Nordin: ”Resultaten visar att invandrare har en något lägre avkastning på utbildning än svenskar.”

Om jag observerade diskriminering — eller, för den delen, negativa uttalanden om personer pga. sådant som kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund — skulle jag raise hell.