Krishysterin fortsätter. Och visst är krisen obehaglig — men jag vill hävda att den är mindre hemsk än de flesta tror. Det beror på att människor enbart noterar kriser när de äger rum men inte den bättre utveckling som har föregått kriserna och som var en förutsättning för dem.

Hans Bergström påpekar följande om krisens grund:

I botten ligger att bostadslån har getts hejdlöst till hushåll som inte hade råd med dem.

Så är det nog. Dvs. under flera år har penningpolitiken varit expansiv, vilket har bidragit till låga räntekostnader och lån som många hushåll inte skulle ha haft råd med om penningpolitiken hade varit mindre expansiv och räntekostnaderna högre. Nu faller ”husbubblan” samman framför våra ögon, främst i USA men även på andra håll.

Beakta vad som hade hänt med en annan penningpolitik. Professor John Taylor visar den amerikanska reporäntans faktiska utveckling och gör en simulering av en alternativ, mindre expansiv räntebana i  ”Housing and Monetary Policy”:

Vad hade hänt under hans kontrafaktiska scenario? Han simulerar effekten på antal bostäder, och jämför den faktiska utvecklingen (den heldragna linjen) med den simulerade (den hackiga linjen längst ner):

Här ser man att en mer restriktiv penningpolitik, och de högre räntor den skulle ha medfört, hade innefattat en mycket mjukare utveckling utan dramatiska kristendenser i slutet av perioden. Ändå vill jag alltså hävda att kriser inte är så hemska som många tror. Befinner man sig i en kraftig nedgång, som längst till höger i diagrammet, känns det förstås hemskt. Många förlorar såväl jobb som hus, hem och andra tillgångar. Men krisen är ett resultat av en expansion åren före. Den expansionen ledde till många goda år, till en större uppgång än om det kontrafaktiska scenariot hade ägt rum. Under de goda åren skapades många nya jobb, nya hus byggdes, tillgångar ökade i värde.

Därför menar jag att kriser är mindre hemska än många tror. Man måste alltså jämföra två alternativa förlopp över hela konjunkturcykeln:

1. Det kontrafaktiska scenariet, som undviker kris men som också missar den stora ekonomiska uppgången dessförinnan.
2. Det faktiska förloppet, som innefattar kris men som också innefattar en stor uppgång dessförinnan.

Nyttoeffekterna av respektive scenario måste summeras och diskonteras, och även om jag trots allt tror att ”nettonyttonuvärdet” av det faktiska förloppet är lägre än ”nettonyttonuvärdet” av det kontrafaktiska scenariet (bl.a. p.g.a. förlustaversion som introducerar en asymmetri i utvärderingen av goda och dåliga tider), torde skillnaden i värde vara betydligt mindre än många tror.

Kanske kan detta perspektiv pigga upp en och annan som nu är drabbad av pessimism?