Göran Rosenberg, denne expert på världsekonomins verkningar, skriver om bubblor:

Modellen för vår tids bubblor är såvitt jag kan förstå den globala finanskapitalismen som knappt hunnit slå i marken förrän den likt en fågel Fenix återuppstår igen. De banker och finansinstitut som nyss satte samhällsordningen på spel tjänar åter pengar som aldrig förr och delar ut bonusar som om ingenting hänt och tillhandahåller bostadskrediter på villkor som är fortsatt ohållbara. I stället för att låta en radikalt ny erfarenhet (finanskraschen) förändra vår bild av verkligheten överlåter vi mötet med verkligheten åt kommande generationer.

Det jag saknar i Rosenbergs dramatiska ”analys”, och som jag för övrigt även saknar i mången österrikisk analys, är en diskussion av frågan om ett system med spruckna bubblor verkligen är hemskt, allt beaktat. Min poäng, som jag utvecklar något här, är att även om bubblor spricker och orsakar misär är det mycket möjligt att de dessförinnan (och därefter) skapar större fröjd, jämfört med en ”stabil” situation utan spruckna bubblor. Det kan i vilket fall inte uteslutas a priori att den samlade, diskonterade välfärden är större i ett ekonomiskt system med återkommande bubblor som spricker än i ett ekonomiskt system utan (eller med betydligt färre) sådana bubblor.

Se även inläggen ”Kriser är inte så farliga”, ”Vän av marknadsekonomin trots krisen”, ”Perspektiv på krisen”, ”Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?” och ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.