Vad motiverar nationalekonomer?

Två ekonomipristagare verkar mena att det inte enbart är idealism som motiverar den nationalekonomiske forskaren. George Stigler, i The Intellectual and the Marketplace:

When we strive to solve a scientific problem, is ambition for our own professional status completely overshadowed by our love of knowledge? … When we write an article to demonstrate the fallacies of someone else’s work, is our hatred for error never mixed with a tiny bit of glee at the display of our own cleverness?

Paul Samuelson, i ”Economists and the History of Ideas”, publicerad i American Economic Review:

In the long run, the economic scholar works for the only coin worth having — our own applause.

Om det är så att den typiske nationalekonomen motiveras av en önskan om status i den egna gruppen, behöver det vara dåligt? Det kanske är så att en sådan motivering på det stora hela ger upphov till goda utfall, så länge det finns en kvalitetskontroll (i form av den vetenskapliga metoden)?