Ett samhälle utan social rörlighet

Robert Frank och andra är starkt kritiska mot den statustävlan som pågår människor emellan. Många försöker ta sig upp i samhället genom att jobba lite mer än andra och genom att köpa lite finare saker än andra. Till slut blir nästan alla mindre lyckliga av denna jakt efter en bättre relativ position.

tocquevilleDe Tocqueville klargör att man kan tänka sig ett samhälle utan socioekonomisk rörlighet i vilket statusjakt och strävan efter att få det bättre än andra är mycket svårare att realisera. Will Wilkinson skriver:

When classes are stable over generations, and there is little mobility up or down, conventions that govern class relations become settled, making it easy to know how to behave toward those above and below one’s station. Moreover, when classes are fixed and mobility is limited, there is little anxiety about improving one’s position, since there’s so little prospect for doing so.

Som ett extremfall kan kanske det indiska kastväsendet anföras. Man föds in i en klass och kan inte ta sig ur den, hur mycket man anstränger sig. Jämför detta med ett modernt marknadssamhälle, som USA eller Sverige, i vilket man kan röra sig från en inkomstklass till en annan utan alltför stora problem.

Vilket samhälle är att föredra? Nästan alla i väst svarar nog det senare, troligen även de ekonomer som ser statusjakt som ett stort problem. Det antyder att man i målfunktionen inte bara bör inkludera frånvaro av statusjakt, eftersom sådan frånvaro medför en alternativkostnad. Det torde gälla även mer modesta försök att hindra statusjakt. Om t.ex. entreprenörer motiveras av relativ position, kan kraftigt progressiv beskattning, som syftar till att minska en sådan motivation, leda till en försämrad absolut ekonomisk utveckling.

Se även inläggen ”Ska sport och smink beskattas?””Statustävlan kan gynna miljön” och ”Två typer av egenkärlek”.