Regeringen har kommit överens med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Bl.a. innebär den att nya grupper ska få tillträde till vissa av välfärdsstatens förmåner, såsom sjukvård och skola. En intressant fråga är hur libertarianer ställer sig till denna reform — eller, mer allmänt, till frågan om fri invandring till välfärdsstaten. Å ena sidan brukar libertarianer betona vikten av frihet för människor att röra sig; å andra sidan brukar de motsätta sig välfärdsstaten.

Kan effekten av att låta många fler ta del av den svenska välfärdsstatens förmåner tänkas tilltala libertarianer? Ja, jag kan tänka mig två för libertarianer tilltalande scenarier.

1. Skattekvoten hålls oförändrad, liksom de totala förmånerna, som dock delas av fler (ett antal icke-svenskar har kommit till). Välfärdsstatens omfattning är då oförändrad, men förmånerna per capita är mindre. Jag har svårt att se att en libertarian kan finna detta problematiskt: om välfärdsstaten är illegitim till att börja med, varför ska nationalitet alls vara relevant för vilka som får ta emot medel? Libertarianer brukar anse nationella gränser och nationalitet godtyckliga och oönskade. I detta scenario består välfärdsstaten till en början, eftersom den inte kostar mer, men man kan tänka sig att de svenska skattebetalarna efter hand blir ovilliga att betala till icke-svenskar (en inställning som libertarianer i och för sig inte delar) och röstar på personer som begränsar välfärdsstaten, med fallande skattekvot som följd. Detta borde libertarianer gilla.
2. Skattekvoten exploderar, eftersom förmånerna per capita hålls oförändrade med många fler förmånstagare. Att människor tvingas betala mer till staten för att öka välfärdsutgifterna ogillas förvisso av libertarianer, men å andra sidan leder en snabbt ökande skattebörda troligen svenskarna att vilja minska välfärdsstaten kraftigt genom lägre förmåner per capita. Detta gillar också libertarianer. Att mottagarna i hög grad är icke-svenskar kan utgöra motivation i denna process.

Den centrala mekanismen i båda scenarierna är att svenskar är mindre benägna att bidra till icke-svenskars försörjning. Denna attityd är förvisso, som jag anför i scenarie 1 ovan, inte i linje med sedvanligt libertarianskt tänkande, men libertarianskt tänkande kan ändå ta den som en given realitet och se vad den implicerar. Nå, är då detta en realistisk utgångspunkt? Ja, i viss mån, i alla fall. Den nya studien ”Ethnic Diversity and Preferences for Redistribution” finner nämligen i sammanfattning följande:

I den här uppsatsen undersöker vi om invandring påverkar individers preferenser för omfördelning. Resultaten av undersökningen tyder på att en högre andel utländska medborgare i kommunen, på grund av ökad flyktinginvandring, leder till att kommuninvånarna blir mer negativa till omfördelning mätt som preferenser för sociala bidrag

Därmed inte sagt att invandring skulle leda till radikala minskningar av välfärdsstaten — vilket gör att jag inte kan uppskatta några exakta sannolikheter för scenarierna ovan. Men om man som libertarian anser något av dem sannolikt, bör man, menar jag, kunna tänka sig ett jakande svar på rubrikfrågan. Tino Sanandaji argumenterar med kraft för motsatt hållning; han verkar härvidlag mest argumentera mot Mattias Svensson. Här finns onekligen olika ståndpunkter, alla tre intressant nog med någon typ av libertariansk grund, att fundera på.

Not: Jag har inte redogjort för min egen normativa uppfattning utan vill bara lansera tänkbara resonemang. Media: SvD, DN, Svt, Thomas Gür.