Beteendeekonomiskt inriktade personer, som Robert Frank, har en tendens att se lyxkonsumtion som negativ, då den fungerar som ett kostsamt sätt för personer att erhålla status genom att positionera sig mot andra i en ständigt pågående kapprustning. Det leder bl.a. till att man arbetar mer än man egentligen vill, vilket orsakar välfärdsförluster.

Jag har tidigare påpekat att denna typ av statusjakt kan tänkas ge stora fördelar, om entreprenörer drivs av den, och dessa fördelar, i termer av ekonomisk utveckling, måste åtminstone vägas mot de nackdelar som Frank och andra lyfter fram. Likaså har jag citerat Ludwig von Mises, som menar att lyx banar väg för förbättrat allmänt välstånd.

Nå, häromdagen läste jag Bernard Mandeville och fann, i hans The Fable of the Bees, följande utsaga:

… Luxury Employ’d a Million of the Poor,
And odious Pride a Million more:
Envy it self, and Vanity,
Were Ministers of Industry;
Their darling Folly, Fickleness,
In Diet, Furniture and Dress,
That strange ridic’lous Vice, was made
The very Wheel that turn’d the Trade.

Ett tema snarlikt det Adam Smith för fram genom metaforen med den osynliga handen. Oavsiktligt leder individuell egennytta till fördelar för andra, genom ekonomisk utveckling.