Richard Thaler och Cass Sunstein skriver följande i ”Libertarian Paternalism”, publicerad i American Economic Review:

In our understanding, a policy counts as ”paternalistic” if it is selected with the goal of influencing the choices of affected parties in a way that will make those parties better off. We intend ”better off” to be measured as objectively as possible, and we clearly do not always equate revealed preference with welfare. That is, we emphasize the possibility that in some cases individuals make inferior choices, choices that they would change if they had complete information, unlimited cognitive abilities, and no lack of willpower. (Min kursivering.)

Utifrån denna förståelse argumenterar de sedan för det önskvärda i att med libertariansk paternalism försöka styra individer att fatta de beslut som de skulle ha fattat under dessa ideala omständigheter.

Men kan någon veta hur människors ”sanna” preferenser skulle ha sett ut under ideala omständigheter? Mario Rizzo ställer sig frågande till det:

The root of the problem may be that economists (behavioral and standard) have allowed a mental construct of preferences – either simply revealed by choice or arrived at by some alternative means – to act as a normative standard. It is true that behavioral economists have argued that preferences are not fixed but sensitive to all sorts of bias-inducing factors like framing, visceral influences on decisionmaking, temptation, and so forth. And yet unless they want to give up subjective value theory entirely, they must privilege some expressions of preference – those made under idealized circumstances of “full” knowledge, perfect cognitive abilities, and no weakness of will. This is their gold standard by which the choices of agents are to be evaluated. But is there anything there? Do such preferences exist?

Ett annat sätt att uttrycka denna kritik är kanske att säga att beteendeekonomerna inte går långt nog i ifrågasättandet av individens preferenser som normativt vägledande för val. Det räcker måhända inte bara att ifrågasätta faktiska preferenser; de idealiska, som postuleras för att kunna konstatera inslag av irrationalitet och kognitiva begränsningar, kan behöva ifrågasättas de också. Det skäl som Rizzo identifierar är att stabila idealiska preferenser inte existerar och att ingen, inte experter och inte ens individen själv, kan känna till vilka de skulle vara. Beslutsfattande bör istället ses som en dynamisk process där individer upptäcker, reviderar, förkastar och utvecklar preferenser, utifrån erfarenheter och en djupt liggande preferens att ha ”bättre” preferenser. (Jämför med denna kritik.)