Girighet kan vara bra

I finanskrisens spår klagar många, däribland John McCain och Fredrik Reinfeldt, på de finansiella aktörernas girighet. Det kan man göra, och ibland med rätta. Men en viktig insikt är att motiv kan utvärderas på två sätt: dels i sig själva och dels i termer av de konsekvenser de ger upphov till. Vissa menar att girighet i sig alltid bör motverkas, oavsett konsekvenser, eftersom motiv bör vara ädla. Min egen uppfattning är att detta är en förkastlig syn. Det relevanta bedömningskriteriet är istället konsekvenserna. Om och när girighet leder till ett sämre utfall än icke-girighet är icke-girighet att föredra — och vice versa!*

Moralfilosofen Henry Sidgwick uttryckte denna syn väl:

[T]he doctrine that Universal Happiness is the ultimate standard must not be understood to imply that Universal Benevolence is the only right or always best motive of action. For, as we have before observed, it is not necessary that the end which gives the criterion of rightness should always be the end at which we consciously aim: and if experience shows that the general happiness will be more satisfactorily attained if men frequently act from other motives than pure universal philanthropy, it is obvious that these other motives are reasonably to be preferred on Utilitarian principles.**

______________________

*Adam Smith ger i The Wealth of Nations ett exempel på hur girighet kan gynna andra:

It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker, that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages.

Se också ett tidigare inlägg om den giriga läkemedelsindustrin.
**Sidgwick, Henry (1907). The Methods of Ethics. London: Macmillan: 413.