En traditionell kritik mot marknadsekonomin är att den är svårstyrd. I ett krisläge kan förvisso staten försöka stimulera den ekonomiska aktiviteten, både genom expansiv penning- och expansiv finanspolitik, men det finns inga garantier för att ekonomins aktörer kommer att låta sig stimuleras. Nå, i Kina finns det tydliga element av statligt ägande och centralstyrning kvar, och mycket riktigt kunde staten där styra och ställa under krisen så att dess värsta effekter begränsades. Talar detta för mer av statligt ägande och centralstyrning? Kanske inte ändå. I en mycket läsvärd ny studie, ”Monetary and Fiscal Stimuli, Ownership Structure, and China’s Housing Market”, granskas det kinesiska stimulanspaketet närmare:

In the recent financial crisis, macroeconomic stimuli produced mixed results across developed economies. In contrast, China’s stimulus boosted real GDP growth from an annualized 6.2% in the first quarter of 2009 trough to 11.9% in the first quarter of 2010. Amidst this phenomenal response, land auction and house prices in major cities soared. We argue that the speed and efficacy of China’s stimulus derives from state control over its banking system and corporate sector. Beijing ordered state-owned banks to lend, and they lent. Beijing ordered centrally-controlled state-owned enterprises (SOEs) to invest, and they invested. However, our data show that much of this investment was highly leveraged purchases of real estate. Residential land auction prices in eight major cities rose about 100% in 2009, controlling for quality variation. Moreover, higher price rises occur these SOEs are more active buyers. We argue that these centrally-controlled SOEs overbid substantially, fueling a real estate bubble; and that China’s seemingly highly effective macroeconomic stimulus package may well have induced costly resource misallocation.

Med andra ord styrdes statliga banker att öka långivningen och statliga företag att investera, vilket har lett till enorma satsningar på att bygga fastigheter. Ett stort antal av dem står fortfarande tomma. Fallet Kina illustrerar att staten förvisso kan stimulera mer kraftfullt i en ekonomi med starkt centralstyrda inslag, men frågan är om resurserna därigenom (och, förstås, rent allmänt) används effektivt och om investeringarna är hållbara. Det förefaller tveksamt vid en närmare titt på situationen i Kina. Detta är inte helt förvånande: bl.a. Mario Rizzo har pekat på problem med att endast tänka på stimulanspaket och deras effekter i ett strikt makroperspektiv, utan att beakta resursallokeringens effektivitet — se här och här.