Jag har tidigare skrivit om teorin om rationellt beroende – i samband med spelande och rökning. Tesen är att det inte behöver vara irrationellt att inleda konsumtion av en beroendeframkallande vara, eftersom konsumenter i allmänhet förmår beakta långsiktiga kostnader.

En av teorins upphovsmän, Kevin Murphy, utvärderar i en färsk intervju teorins prediktionskraft i kontrast mot en icke-rationell, myopisk teori, gällande i vilken mån konsumenter av beroendeframkallande varor beaktar framtida priser i sin nuvarande konsumtion:

The myopic theory says there should be a zero. Let’s say as a normalization, the rational addiction framework says you’d get a one; you actually kind of get a number like 0.7 or 0.75. So it’s closer to the rational model than the myopic model, but it’s not a 100 percent victory. It’s a 75 percent victory for the rational model. So it comes out to be a useful model for understanding behavior, but not a perfect model.

I dessa tider av beteendeekonomisk dominans kan det vara värt att påminna sig att teorier om rationella konsumenter inte är utan förmåga att prediktera mänskligt beteende.