Att dö för andras skull

Ibland hävdas det att en rätt att få hjälp att dö leder till att personer som egentligen inte vill dö kommer att begära sådan hjälp. Som i SvD idag:

Den krypande känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord. …  Och vi har båda erfarenheter av personer i den trängre vänkretsen som till nära och kära i skymundan, efter olyckan, fällt kommentarer som ”det hade varit bättre om han fått dö”.

Själv tror jag att en sådan effekt är extremt osannolik, särskilt om man beaktar det noggranna regelverk som omger system med hjälp att dö i t.ex. Nederländerna och Oregon och särskilt om man beaktar att en tanke om ”det hade varit bättre om han fått dö” är mycket långt ifrån aktiva övertalningsförsök som syftar till att förmå någon att begära hjälp att begå självmord. Jag skulle tro att ytterst få, om ens några, skulle ta upp en sådan diskussion med en svårt sjuk nära anhörig, än mindre på ett så insisterande sätt att den svårt sjuke låter sig övertalas.

Men antag att en och annan person i ett system med rätt att få hjälp att dö låter sig övertalas, att begäran att få hjälp att dö av läkarna uppfattas som frivillig och att denna hjälp därför ges. Är detta ett allvarligt problem? Inte nödvändigtvis. Ty om någon begär att få hjälp att dö som ett resultat av påtryckningar, är det orimligt att se detta som en genuin preferens? Allt beaktat vill personen trots allt dö. Han behöver inte lyda andra, och väljer han att göra det kan man undra varför inte det ska ses som ett frivilligt och därmed giltigt val. (Är inte denna tolkning av begreppet frivillighet influerad av existentialismen?)

I vilket fall ser jag sannolikheten för att personer får hjälp att dö pga. påtryckningar som minimal, varför även personer som starkt ogillar dödshjälp på den grunden borde kunna acceptera ett system med dödshjälp, av nederländsk eller oregonsk typ.

Media: DN, SvD1, SvD2, SvD3, Dagen1, Dagen2