Det finns en stark tilltro till vetenskapsmän och -kvinnor i vårt samhälle. De ses av många som sakliga och objektiva experter, som förmedlar en sann bild av hur saker och ting ser ut och fungerar. Är detta en rimlig utgångspunkt? Det kan förstås diskuteras, men en innovativ ansats när det gäller nationalekonomer ges i den nya uppsatsen ”Towards a Political Economy of Macroeconomic Thinking”. Så här beskriver Gilles Saint-Paul sin analys:

This paper investigates, in a simplified macro context, the joint determination of the (incorrect) perceived model and the equilibrium. I assume that the model is designed by a self-interested economist who knows the true structural model, but reports a distorted one so as to influence outcomes. This model influences both the people and the government; the latter tries to stabilize an unobserved demand shock and will make different inferences about that shock depending on the model it uses. The model’s choice is constrained by a set of autocoherence conditions that state that, in equilibrium, if everybody uses the model then it must correctly predict the moments of the observables. I then study, in particular, how the models devised by the economists varies depending on whether they are ”progressive” vs. ”conservative”.

The predictions depend greatly on the specifics of the economy being considered. But in many cases, they are plausible. For example, conservative economists will tend to report a lower keynesian multiplier, and a greater long-term inflationary impact of output expansions. On the other hand, the economists’ margin of manoeuver is constrained by the autocoherence conditions. Here, a ”progressive” economist who promotes a Keynesian multiplier larger than it really is, must, to remain consistent, also claim that demand shocks are more volatile than they really are. Otherwise, people will be disappointed by the stabilization performance of fiscal policy and reject the hypothesized value of the multiplier. In some cases, autocoherence induces the experts to make, loosely speaking, ideological concessions on some parameter values.

Jag finner denna analys fascinerande och tror att den har ett hyfsat stort förklaringsvärde. Verkligheten och förväntan om en sammanhållen analys (”autokoherens”) sätter förstås sina gränser, men inom ett fält som makroekonomi, med mycket osäkerhet om hur ekonomin och politiska åtgärder fungerar, kan man nog tänkas komma undan med att faktiskt driva en relativt ideologisk linje som uppfattas, av politiska beslutsfattare och allmänhet, som icke-ideologisk. Kan man tänka sig att risken för ideologiskt inflytande över ekonomens uttalanden är som minst när en ekonom som i sin övergripande ideologi står till vänster (höger) förespråkar en modell som i en given kontext minskar (ökar) statens engagemang i ekonomin? När en keynesian beskriver multiplikatorn som mindre än alla andra, när en neoklassisk ekonom gör det motsatta?