Består vi av flera jag?

Finns du? Eller finns ni? Många ser en människa som bestående av flera jag. Som professor Paul Bloom påpekar i den fascinerande artikeln ”First Person Plural”, publicerad i The Atlantic, är detta synsätt inte nytt:

It can be found in Plato, and it was nicely articulated by the 18th-century Scottish philosopher David Hume, who wrote, ”I cannot compare the soul more properly to any thing than to a republic or commonwealth, in which the several members are united by the reciprocal ties of government and subordination” Walt Whitman gave us a pithier version: ”I am large, I contain multitudes.”

Jag ser det precis så för egen del, och jag tycker särskilt att denna insikt är intressant med avseende på diskussioner om rationalitet och paternalism. Bloom konstaterar först något viktigt:

If struggles over happiness involve clashes between distinct internal selves, we can no longer be so sure that our conflicting judgments over time reflect irrationality or error.

Irrationalitet uppstår när ett mål är givet och när de medel som används för att försöka uppnå det målet inte är de bästa möjliga. Men med flera jag finns inget överordnat mål, utan barje jag har ett eget mål. De kan förvisso sammanfalla, men de kan också skilja sig åt. Det kan alltså finnas flera parallella och mer eller mindre inkonsistenta mål. Det finns en tendens att se det som självklart att jag-imorgons mål ska vara överordnade jag-idags mål, dvs. att långsiktiga mål ska ses som överordnade. Inte sällan utgår paternalister från det, och anser sig ha rätt att styra beslutsfattande i den riktningen. Bloom problematiserar rätteligen:

The main problem with all of this is that the long-term self is not always right. Sometimes the short-term self should not be bound. … I wouldn’t want to live next door to someone whose behavior was dominated by his short-term selves, and I wouldn’t want to be such a person, either. But there is also something wrong with people who go too far in the other direction. We benefit, intellectually and personally, from the interplay between different selves, from the balance between long-term contemplation and short-term impulse. We should be wary about tipping the scales too far. The community of selves shouldn’t be a democracy, but it shouldn’t be a dictatorship, either.

Särskilt svårt har jag för förslag att införa en extern diktator, såsom generaldirektören för Statens Folkhälsoinstitut. Jag-imorgon föredrar frihet för jag-idag – det borde även paternalister, som vill ge prioritet åt jag-imorgon med styrande, ibland tvingande, metoder, beakta.