John Stuart Mill granskar, i ”On Nature”, närmare den uppfattning som säger att ”naturen” kan och bör ge oss vägledning gällande hur vi bör leva våra liv. Han sammanfattar sin analys på följande sätt:

The word ”nature” has two principal meanings: it either denotes the entire system of things, with the aggregates of all their properties, or it denotes things as they would be, apart from human intervention.

In the first of these senses, the doctrine that man ought to follow nature is unmeaning; since man has no power to do anything else than follow nature; all his actions are done through, and in obedience to, some one or many of nature’s physical or mental laws.

In the other sense of the term, the doctrine that man ought to follow nature, or, in other words, ought to make the spontaneous course of things the model of his voluntary actions, is equally irrational and immoral.

Irrational, because all human action whatever consists in altering, and all useful action in improving, the spontaneous course of nature.

Immoral, because the course of natural phenomena being replete with everything which when committed by human beings is most worthy of abhorrence, any one who endeavoured in his actions to imitate the natural course of things would be universally seen and acknowledged to be the wickedest of men.

Jag instämmer i det stora hela: naturen (i den mån begreppet kan göras begripligt och syftar på något annat än totaliteten av allt) innefattar inte i sig och med automatik moralisk vägledning. Frågan är hur Mill och vi andra kan säga att något i naturen är omoraliskt: det antyder att vår moraliska standard emanerar från någonstans utanför naturen och kan appliceras på den, ”utifrån”.

Se även ”Naturligt är mångfalden”, en artikel i SvD skriven av två svenska etologer, samt professor Volokhs analys av påståendet att homosexualitet är ”mot naturen”.