Moralisk fiktionalism handlar om att tala som om en objektiv moral existerar samtidigt som man, på ett filosofiskt plan, inser och förfäktar att den inte gör det. Bör man klandra moraliska fiktionalister? Är det inte, trots allt, fult att ljuga? (Objektivt moraliskt fult, alltså.) Professor Richard Joyce tycker inte att det är allmänt klandervärt att framföra denna typ av fiktioner. I ”Moral Fictionalism: When Falsehoods Are Too Useful to Throw Out”, skriven för Philosophy Now, skriver han följande om den moraliske fiktionalisten David:

David doesn’t believe that punching babies is morally wrong, but we can imagine various situations in which he’ll have good reason to utter the sentence “Punching babies is morally wrong.” Imagine that David is surrounded by a population who do believe in moral wrongness and believe that baby- punching has it. We should remind ourselves that David is no fan of baby-punching; in fact, the thought of it sickens him. He believes that baby-punching ought to be prevented and perpetrators punished. He thinks all this on non-moral grounds. So when a moral believer asks him for his opinion of baby-punching, David could embark on a long and likely-to-be- horribly-misunderstood explanation of his non-moral grounds for opposing the action, but would we really accuse him of any great transgression if he simply says “Baby-punching?! Oh, that’s just morally wrong!”?

Mitt svar är nej. (Men finns här ett problem? Tänk om vår utvärdering av huruvida lögn är acceptabel i sig är fiktionalistisk?)

Läs mer om moralisk fiktionalism i Joyce bok The Myth of Morality (Cambridge University Press, 2001) och mer om moralens evolutionära grund i Joyce bok The Evolution of Morality (MIT Press, 2006).