Antag att en man och en kvinna skaffar ett handikappat barn, fullt medvetna om handikappet från första början. Antag vidare att handikappet är allvarligt och sådant att barnet kommer att ha en betydligt lägre livskvalitet och livslycka än andra barn. Antag slutligen att alla barn detta par skaffar kommer att få samma handikapp. Är denna typ av barnalstring ändå att välkomna? Eller hade det varit bättre om detta barn inte hade kommit till?

Vissa skulle säga att det är bra att detta barn kommer till världen, eftersom allt nytt liv är bra. Om valet står mellan inget barn och ett barn med låg livskvalitet är det alltid bättre med det senare, eftersom möjligheten att leva med låg livskvalitet är bättre än att inte leva alls. (Det är möjligt att personer av detta slag anser att det kan finnas fall där det hade varit bättre att inte komma till livet än att faktiskt börja existera, men låt oss anta att det rör så extrema fall av plåga och lidande att de inte täcks av det vi här diskuterar.)

Om man har denna hållning, och om man (troligen felaktigt — se här och här) ser två föräldrar av samma kön som negativa för ett barns livskvalitet och livslycka (ungefär som om barnet får ett handikapp), borde man då inte aktiva stödja en möjlighet till surrogatmödraskap för homosexuella par (också)? Detta fenomen har kommit att bli allt vanligare i USA men är förbjudet i Sverige. Personer som anser att allt nytt liv är bra borde rimligen, även om de ogillar homosexualitet och även om de tror att det är sämre för ett barn att växa upp med två homosexuella föräldrar än med två heterosexuella, aktivt verka för att den svenska lagstiftningen ändras.

Notera att argumentationen här är fundamentalt annorlunda än för adoption: där är situationen i regel sådan att ett barn redan existerar och att det antingen kan placeras hos ett heterosexuellt eller ett homosexuellt par. Valet står då inte mellan att inte börja existera och att börja existera med en relativt låg livskvalitet: existensen är ett faktum, och barnet bör placeras där det utvecklas och mår bäst. Om man (troligen felaktigt) tror att barn alltid mår bättre av att växa upp hos heterosexuella par, är det följdriktigt att motsätta sig homoadoption. Den logiken håller dock inte här.

De som anser att allt nytt liv är bra är, enligt min bedömning, ofta religiösa homofober, och det kan vara emotionellt svårt för dem att aktivt stödja surrogatmödraskap för homosexuella par. Baserat på ovanstående resonemang vore det emellertid inkonsekvent av dem att inte göra det, eftersom den grundläggande hållningen är att allt nytt liv är bra jämfört med att inte börja existera alls. Precis som sådana personer aktivt stödjer barnalstring även där barnet blir handikappat, bör de rimligen aktivt stödja tillkomsten av nytt liv där föräldrarna är homosexuella.

Notera att man kan anse att det är bättre att inte börja existera, men den hållningen diskuterar vi inte här utan utgår från hållningen att det är bättre att börja existera än att inte existera alls och ser vad den implicerar. Om det förra synsättet, se t.ex. inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Bättre att inte existera” och ”Friheten att föda barn”.