Ska man respektera religion?

Professor Simon Blackburn frågar sig vad som förtjänar vår respekt och inleder med en personlig upplevelse:

blackburn1

Some years ago, without realizing what it might mean, I accepted a dinner invitation from a Jewish colleague for dinner on Friday night. I should say that my colleague had never appeared particularly orthodox, and he would have known that I am an atheist. However, in the course of the meal, some kind of observance was put in train, and it turned out I was expected to play along—put on a hat, or some such. I demurred, saying that I felt uncomfortable doing something that might be the expression of some belief that I do not hold, or of joining a “fellowship” with which I felt no special community, and with which I would not have any particular fellow-feeling beyond whatever I feel for human beings in general. I was assured that what it would signify, if I went through with the observance, was not that I shared the world views or beliefs of my host, or wished myself to identify uniquely with some particular small subset of humanity, but only that I respected his beliefs, or perhaps his stance. I replied that in that case, equally, I could not in conscience do what was required. The evening was strained after that. But, I argued to myself, why should I “respect” belief systems that I do not share?

Detta är en svår fråga. Blackburn skiljer på olika grader av respekt, från ”tjock” till ”tunn”, där den förra sorten innebär att man beundrar och där den senare sorten innebär att man fördrar. Man kan tänka sig att man respekterar någons religiösa praktik i den senare meningen utan att göra det i den förra. I synnerhet om den person som utövar praktiken respekteras av oss i tjockare mening i andra avseenden. Som han uttrycker det:

We can respect, in the minimal sense of tolerating, those who hold false beliefs. We can pass by on the other side. We need not be concerned to change them, and in a liberal society we do not seek to suppress them or silence them. But once we are convinced that a belief is false, or even just that it is irrational, we cannot respect in any thicker sense those who hold it—not on account of their holding it. We may respect them for all sorts of other qualities, but not that one. We would prefer them to change their minds. 

Jag har i samband med barndop uttryckt uppfattningen att man även som ateist skulle kunna tänkas delta i ceremonin trots att man anser den, pga. det tankegods som ligger bakom, hemsk. Men det är inte självklart. Genom att delta kan man sända en signal som uppfattas som tjockare respekt, vilket kan stärka ceremonins ställning i vår kultur, vilket vore olyckligt. Ja, detta är en del av att leva i ett mindre homogent samhälle — man stöter på personer, uppfattningar och fenomen som avviker från den egna synen på saker och ting, och man måste förhålla sig till dem på något sätt. Ibland avvisande eller, för att bevara harmoni, med indifferens.