I den nya artikeln ”Feminist Perspectives on Objectification” i Stanford Encyclopedia of Philosophy presenteras dels Immanuel Kants sexualetik, som framförallt kritiserar behandlingen av människor som ting och som menar att sexuell aktivitet därför endast kan äga rum inom det legala, monogama äktenskapet, och de feministiska varianter, främst formulerade av Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon, som generaliserar denna kritik mot objektifiering utifrån en analys av ojämlikhet mellan kvinnor och män. Det jag fann mest spännande var dock en referens till Leslie Greens artikel ”Pornographies”, publicerad i Journal of Political Philosophy, i vilken det hävdas (s. 44):

[T]he objectification of people is not a matter of treating as an object what is not an object or a thing, because in many ordinary senses people are objects and things. Human beings are embodied; we are extended in space; we exist in time; and we are subject to the laws of nature. Objectification is not reification. It is a matter of treating as a mere object something that is also more than an object; it is a matter of denying or devaluing their subjectivity, of failing to recognize them as ”ends in themselves.” … The point I have in mind parallels one we must make about Kant’s categorical imperative: ”Act in such a way that you always treat humanity, whether in your own person or in the person of any other, never simply as a means, but always at the same time always as an end.” There is no prohibition on treating people as means. What is forbidden is to treat them merely as means. This puts a constraint on the instrumentality of others: they may be treated as means to our ends only if, in doing so, we also manage to respect their integrity as agents with their own purposes who, as Kant also puts it in another place, must themselves be able to share in the ends to which we put them.

Jag tilltalas av idén att det är moraliskt acceptabelt att behandla andra och själv behandlas som objekt och att interagera människor emellan på rent instrumentella grunder, om detta sker inom ramen för en autonom beslutssituation (i kompatibilistisk mening) för alla inblandade. Sedan inser jag att det inte finns någon objektiv metod för att fastslå vad ”autonom beslutssituation” är — inte minst ser jag en konflikt i uttolkningen mellan idealister och realister. Men med den här formulerade ansatsen kan man lämna därhän den extrema uppfattningen att all behandling av människor som objekt är förkastlig och istället diskutera villkoren under vilka en sådan behandling är moraliskt acceptabel.