Fri vilja och fusk

En ny studie visar att personer som får höra att vi inte har fri vilja fuskar mer än andra:

[P]articipants read excerpts that encouraged a belief in determinism (i.e., behavior as the consequence of environmental and genetic factors) or neutral text. Exposure to the deterministic message increased immoral behavior on a passive cheating task that involved allowing a flawed computer program to reveal answers to mathematical problems that participants should have been solving themselves. Moreover, increased cheating behavior was mediated by decreased belief in free will.

Antagligen beror resultatet på att personer som inte tror att vi har fri vilja inte heller anser att vi i yttersta mening är moraliskt ansvariga för vad vi gör. (Vilket inte jag anser att vi är.)

Detta resultat får mig att fundera på avvägningen mellan att säga sanningen och att undvika att göra det i de fall sanningen kan leda till negativa konsekvenser. Gör Strawson, Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins fel när de (helt korrekt) berättar att vi inte har fri vilja, om resultatet är att människor fuskar mer och kanske beter sig mindre önskvärt på andra sätt? En svår fråga. Sanningen har ett stort värde, som jag ser det, men detta värde är inte oändligt. (Det är därför jag ibland ljuger när någon frågor mig vad jag tycker om deras nya frisyr, nya tröja eller utseende rent allmänt.)

I frågan om att berätta att vi inte har fri vilja gör jag trots allt bedömningen att de positiva konsekvenserna av att berätta sanningen övertrumfar de negativa. På plussidan måste, förutom värdet av att förstå hur tillvaron verkligen är beskaffad, bl.a. en human syn på brottslingar och en rofylld syn på livet noteras.