Livet som misstag

Arthur Schopenhauer i ”On the Vanity of Existence”:

Human life must be some kind of mistake. The truth of this will be sufficiently obvious if we only remember that man is a compound of needs and necessities hard to satisfy; and that even when they are satisfied, all he obtains is a state of painlessness, where nothing remains to him but abandonment to boredom. This is direct proof that existence has no real value in itself; for what is boredom but the feeling of the emptiness of life? If life—the craving for which is the very essence of our being—were possessed of any positive intrinsic value, there would be no such thing as boredom at all: mere existence would satisfy us in itself, and we should want for nothing. But as it is, we take no delight in existence except when we are struggling for something; and then distance and difficulties to be overcome make our goal look as though it would satisfy us—an illusion which vanishes when we reach it; or else when we are occupied with some purely intellectual interest—when in reality we have stepped forth from life to look upon it from the outside, much after the manner of spectators at a play.

Jag har svårt för att inte se livet på detta sätt. Men ska man verkligen sprida denna pessimism? Schopenhauer ger själv svaret i ”On the Suffering of the World”:

I shall be told, I suppose, that my philosophy is comfortless—because I speak the truth; and people prefer to be assured that everything the Lord has made is good. Go to the priests, then, and leave philosophers in peace!

Kanske ska man inte klandra dem som går till prästerna: illusioner kan ha en plats. Men för oss som har sett verkligheten som den är kan de inte längre fylla en funktion.

14 reaktioner på ”Livet som misstag

  1. Men gud vilken tråkig människa han måste varit. Kanske det finns andra infallsvinklar på det där tänker jag. Att kanske livet i sig är roligt och meningsfyllt, men människor fyller det med meningslösheter istället.
    Det ser dessutom ut som att Schopenhauer på samma sätt som alla andra utgår från att det borde finnas ett normalläge att existera i, och att det normalläget optimalt skulle vara lycka. Jag tror inte att det är så.
    Varför skulle det vara så.

  2. Man blir aldrig nöjd. Men man kan alltså nöja sig med att inse att livet är värdelöst? Visst kommer man istället fortsätta sin mänskliga jakt på mer, kanske en än mer pessimistisk syn på livet! Och illusioner kan fungera som verktyg för att komma vidare. Som övergångar kanske. Man ska aldrig säga aldrig. Verkligheten är föränderlig. Inget står stilla.

  3. Jag tror att det egentligen mest handlar om kemi. Jag tror inte på någon som helst mening med livet utöver att jag råkar gilla det för stunden. Att jag råkar gilla det har nog mer med hormonbalanser edyl än något mer till synes signifikant att göra.

    Föredrar man att vara någorlunda lycklig framför olycklig men ändå förblir olycklig under långa perioder gör man nog klokt i att förbättra sin kost eller ta lämpliga läkemedel.

    Filosofi är en återvändsgränd för lyckan. Eller snarare, det är som ett kaninhål som visar sig allt djupare ju längre man gräver. Och tillslut blir saker bara konstiga, som de blev för Alice. :-)

  4. Schopenhauer hade nog aldrig särskilt roligt, Förmodligen ansåg han sig för fin för att bli förälskad.
    Om honom kan man verligen säga:
    ”Han stod och funderade på livet medan det sprang förbi”. What a waist.

  5. Låter som han kan ha haft lite känslomässiga problem, dystymi/depression och känslomässig förträngning skulle jag gissa. Om inte annat lär han ha blivit det med en så negativ syn på sin tillvaro. :P Det finns många olika och möjliga perspektiv på livet, lämpligen väljer man ett mer konstruktivt.

  6. Schopenhauer var en klarsynt och genial person, hans texter en källa att ösa ur om man som jag vill försöka leva ett värdigt liv. Jag älskar hans filosofi och hans böcker särskilt ”Världen som vilja och föreställning” har betytt mycket för mig.

    Människor får välja de vägar de vill men alla med intellektuella intressen som avfärdar Schopenhauer gör sig själva en otjänst. Han är en av de mest insiktsfulla personer som har levat.

    Men för all del, en ”tänkare” som Mia Törnblom skulle nog passa herrarna i det här kommentarsfältet bättre.

  7. …därmed inte sagt att jag inte dras till filosofi ibland. Jag tror bara att det inte är instrumentellt för att bli lycklig mer än för stunden.

    Att läsa den brilljanta Russell är på så viss ganska snarlikt att läsa den brilljanta Larry Niven. Båda är fängslande och lyckobringande för stunden. Men det är upptäcktsfärden, snarare än slutinsikten, som skapar lycka i att läsa dem.

  8. Det påstås (både här och där) att det enda som kan göra livet ljust är Nirvana. Allt annat är förkastligt, meningslöst och mörkt.

    Å andra sidan borde ett perfekt Nirvana innehålla sann kunskap, men problemet är ju då att hela Nirvana fallerar när invånarna inser att livet är mörkt och eländigt.

    Skit också.

  9. Jag håller helt med Marcus. Det är själva upptäcktsfärden, som är intressant, meningen är ganska meningslös…

  10. Daniel

    Lika illa åt andra hållet. Om folk inser att livet egentligen är ganska fantastiskt, är Nirvana helt onödigt…

  11. Han var knäckt av att ha sett sin mor med unga älskare, att hon aktivt sa au revoir tristesse.

    Trots att det är ytterst snirkligt uttryck syftar han ju på att människor mår bäst av att vara aktiva. Jag hörde att arbetslöshet är det farligare än rökning för den personliga hälsan.

    Att han sedan gör tolkningen att livet därför är meningslöst håller jag för rappakalja.

Kommentarer inaktiverade.