Hur kan straff motiveras?

Om vi inte har fri vilja, vilket jag anser att vi inte har, är vi inte heller i genuin mening moraliskt ansvariga för våra handlingar. Då blir frågan hur det går att motivera att brottslingar straffas. Filosofiprofessorn Derek Pereboom för ett resonemang om detta med utgångspunkt i en analogi:

A view that would work draws an analogy between crime prevention and quarantine. Ferdinand Schoeman (1979) argues that if we have the right to quarantine people who are carriers of severe communicable diseases to protect society, then we also have the right to isolate the criminally dangerous to protect society. Schoeman’s claim is true independently of any legitimate attribution of strong accountability. If a child is infected with the Ebola virus because it has been passed on to her at birth by her parent, quarantine may nevertheless be justified. By analogy, suppose that someone poses a known danger to society by having demonstrated a sufficiently strong tendency to commit murder. Even if he is not in general a strongly accountable agent, society would nevertheless seem to have as much right to detain him as it does to quarantine a carrier of a deadly communicable disease who is not responsible for being a carrier.

Jag finner denna karantänsyn tilltalande. Till den kan dessutom läggas att straff har en avskräckande effekt, vilket utgör ytterligare en motivering till bestraffning även utan genuin moraliskt ansvar. Båda dessa grunder för straff tycks mig rationella, till skillnad från den primitiva syn som säger att det är rätt att straffa för att utkräva hämnd.