Ska Sverige lyckomaximera?

Två debattörer anser att Sverige inte ska sträva efter ekonomisk tillväxt utan efter högre lycka. Låt mig komma med två invändningar.

För det första: Debattörerna hävdar bl.a. följande:

Lagen om avtagande marginalnytta gäller i allra högsta grad mellan pengar och lycka, vilket gör att lyckan i ett rikt land som Sverige inte ökar nämnvärt vid en BNP-ökning.

Detta är inte helt korrekt. Lyckan ökar visst när BNP ökar i ett rikt land som Sverige. Förvisso ökar lyckan inte lika mycket som i ett land med lägre BNP-nivå, men den ökar. Detta klargörs i ”Subjective Growth and Subjective Well-Being: Reassessing the Easterlin Paradox”, publicerad i Brookings Papers on Economic Activity:

Across the world’s population, variation in income explains a sizeable proportion of the variation in subjective well-being. There appears to be a very strong relationship between subjective well-being and income, which holds for both rich and poor countries, falsifying earlier claims of a satiation point at which higher GDP is not associated with greater wellbeing.

Resultatet illustreras i följande diagram:

Samma mönster framkommer i regel om man studerar utvecklingen inom länder över tid. Man kan också notera den höga korrelationen mellan BNP och FN:s indexmått på välbefinnande, HDI, samt att uppfattningen att tillväxt medför lycka framfördes redan av Adam Smith.

För det andra: Lyckoforskarna Bruno Frey och Alois Stutzer varnar i ”Should National Happiness Be Maximized?” för att länder ska börja maximera lyckan, av åtminstone fyra skäl:

  1. Invändningar från välfärdsekonomin: a) Svårigheten att mäta kardinal nytta och att jämföra den människor emellan och b) Arrows omöjlighetssats.
  2. Invändning från lyckoforskningen: Många förändringar i livsomständigheter har bara en kortlivad effekt på subjektivt välmående eftersom människor anpassar sig till nya situationer.
  3. Invändningar från public choice: a) Människor förvandlas från demokratiskt aktiva medborgare till ”mätstationer”, b) det finns ingen klar gräns för ingrepp i privatlivet och c) det är inte självklart att lycka är allas mål.
  4. Invändningar från incitament: a) Politiker, byråkrater och intressegrupper kommer att ha incitament att uttolka vad lycka är och manipulera beslutsprocessen och b) respondenter kommer att ha incitament att inte vara sanningsenliga när de uppger sin lyckonivå — de kan ”play the system”.

Jag är sammantaget inte förtjust i uppfattningen att BNP-tillväxt ska nedtonas som mål för den ekonomiska politiken — just därför att jag delar debattörernas mål om högre lycka.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine