Ett liv utan känslor

Jag har på senare tid funderat på om lyckomaximering är en eftersträvansvärd princip att följa. Inte därför att det är något fel på lycka — tvärtom ser jag lycka som det enda som är värdefullt i sig självt.

Problemet är den schopenhauerska insikten att lyckan är svåruppnådd, eller t.o.m. omöjlig att uppnå, som ett bestående fenomen. Man kan kanske se lyckan i ens liv som följandes en ”konjunkturcykel” runt en given grundnivå: ibland går den upp, ibland går den ner. Livet har alltså sina lyckliga stunder, och visst är det bättre med fler sådana än färre. Emellertid har livet också sina olyckliga stunder, och insikten om att de ständigt återkommer gör att inte ens ett liv med många lyckliga upplevelser ter sig särskilt tilltalande.

Skulle en lösning på detta predikament kunna vara att gå in för ett liv utan känslor? Dvs. istället för att försöka maximera lyckan (eller minimera olyckan) försöker man dämpa sina känslor, så att man varken upplever olycka eller lycka. Då slipper man erfara livets tristess när preferenser är otillfredsställda, liksom tristessens återvändande så fort en preferens har tillfredsställts.

Litium, i brist på soma?