Atomistisk sammanhållning

På det kollokvium jag deltog i för några veckor sedan i Frankrike lanserade Joachim Zweynert det intressanta begreppet atomistic cohesion. Han gjorde det efter att jag ifrågasatte strävan efter sammanhållning i ett samhälle. Som jag har påpekat tidigare kommer en sådan strävan med en kostnad: autonomin beskärs om människor ska interagera mycket, kontrollera varandra och bestraffa dem som inte samarbetar. Alla trivs inte i täta sociala miljöer, som i sin tur har visat sig viktiga för att sådant som tillit mellan människor ska uppkomma. Joachim menade dock att total atomism inte är eftersträvansvärt, och det håller jag efter viss eftertanke med om. Hans idé om atomistisk sammanhållning ser individen som autonom men fri att ingå i sociala relationer när han så önskar. Det kan röra sig om marknadsrelationer, som möjliggör den katallaxi Hayek talar om och som leder till personligt och makroekonomiskt välstånd genom arbetsdelning och arbetsspecialisering. Det kan också röra sig om sociala relationer. Poängen är att sammanhållningen är fri och inte påtvingad. Atomismen är ett slags default-läge som det alltid ska gå att återvända till utan någon större kostnad.

Jag kommer att tänka på John Rawls Political Liberalism. I föreläsning IV talar han om en overlapping consensus (s 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en “minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om och som möjliggör en politisk ordning. Ett slags atomistisk sammanhållning, skulle man kunna säga.

Se tidigare inlägg: ”Är tillit mellan människor enbart bra?”, ”Pengar ger individualism” och ”Konflikten mellan individualism och sammanhållning”