En ny artikel i Stanford Encyclopedia of Philosophy handlar om enkelhet som en önskvärd egenskap hos vetenskapliga förklaringsmodeller. Detta är vad några stora tänkare har haft att säga om saken:

• Aristoteles: ”We may assume the superiority ceteris paribus of the demonstration which derives from fewer postulates or hypotheses.”
• Kant: ”[R]udiments or principles must not be unnecessarily multiplied (entia praeter necessitatem non esse multiplicanda).”
• Newton: ”Rule I: We are to admit no more causes of natural things than such as are both true and sufficient to explain their appearances. … Nature is pleased with simplicity, and affects not the pomp of superfluous causes.”
• Galileo: ”Nature does not multiply things unnecessarily; that she makes use of the easiest and simplest means for producing her effects; that she does nothing in vain, and the like.”
• Lavoisier: ”It is, after all, a principle of logic not to multiply entities unnecessarily.”
• Einstein: ”[T]he grand aim of all science…is to cover the greatest possible number of empirical facts by logical deductions from the smallest possible number of hypotheses or axioms.”

Detta låter mycket tilltalande; det har dock visat sig allt annat än enkelt att motivera varför enkelhet är att föredra i vetenskaplig teoribildning. Varför är enkelhet att föredra? Går det att ge ett vetenskapligt svar?