Enligt DI ökar nu antalet jägare, inte minst bland kvinnor och ungdomar.
Vad är det för typ av människor som tycker om att döda älgar i skogen? Jag finner det hela barbariskt. Som intresse betraktat, hur kan det förstås? Vad får vissa att överge läsningen i fåtöljen därhemma, eller för den delen lugna naturpromenader, för att istället döda djur?
Jag säger inte att det i sig är fel att döda djur. Jag undrar bara hur det kommer sig att vissa aktivt strävar efter att göra det. En psykologisk, snarare än en moralisk, fråga.
Uppdatering: Den republikanska vicepresidentkanditaten Sarah Palin dödar djur — se bild fyra uppifrån.
Svaret på din psykologiska fråga tror jag kan komma från evolutionsbiologin; vi har länge varit samlare/*jägare*. Jag tycker f ö också älgjakt är barbariskt, men jag vet inte varför det skulle vara mindre barbariskt att sköta dödandet via ombud som alla andra köttätare gör. Det är ungefär som om maffiabossen som beordrar morden, men som låter sina hejdukar göra ”the dirty work” skulle vara mer moralisk..
Marcus: Ja, kanske styrs vissa av dessa primitiva drifter, trots att de i det moderna samhället är uppenbart obsoleta. I så fall undrar man hur det kommer sig att bara vissa styrs av dem, och hur det kommer sig att kvinnor, som väl traditionellt inte har jagat, nu tar sig an uppgiften.
I moralisk mening håller jag med dig. Det jag ville fästa uppmärksamheten på var dem som faktiskt väljer att döda. Varför vill just de göra det? Jag säger inte att det är fel, men jag förstår mig inte på deras preferens.
”och hur det kommer sig att kvinnor, som väl traditionellt inte har jagat, nu tar sig an uppgiften.”
Det kanske vi kan tacka den svenska jämställdheten för? Allas lika rätt att vara barbar! ;-)
Alltså, kvinnorna är ju inte direkt mindre skyldiga. Har inte de tillagat och ätit vad männen släpat hem?
Ser man på djurvärlden så är det ju ex. lejonhonorna som jagar.
Om det finns en ”skuld” i det hela så är vi alla skyldiga. Personligen bryr jag mig inte. Älg smakar gott och jag vill ha jägarexamen så att jag kan införskaffa mitt eget gevär och anförskaffa min egen älg på min egen tallrik.
Å andra sidan….Förväntar man sig kunna äta kött, serverat i plasttråg i butiken eller på bordet som färdig brässerad ragu, då bör man också kunna stå ut med att döda oavsett det gäller slaktmask, skäkting flugfiske eller älgstudsare. Annars är det bara att käka spenat.
Där är ju i alla fall vegetarianer/veganer ganska renhåriga.
Larvad: Notera att jag nu inte diskuterar den moraliska frågan om det är rätt att döda djur – vilket jag inte ifrågasätter (för tillfället) – utan enbart vad det är för typ av person som väljer dödandet av djur som hobby. Det är psykologin jag intresserar mig för. Och då anar jag en distinkt skillnad mellan den som äter kött utan att vilja/kunna döda och den som dödar. Vad får den senare att vilja döda?
Det kan ju vara samma sak – moral och psykologi kan flyta ihop, men nåväl; de jägare jag känner är båda konstnärer och jägare, timida som personer men samvetsgranna som jägare, och i alla faöll på den ena som också är utbildad slaktare (även för vetrinära nödslakter), så har jag hört en viss tveksamhet till charkföretagens syn på djuren och dödandet. Såp kanske kan det handla om att man inte vill ha osäkra bevekelsegrunder bakom köttklumpen på bordet.. – en rädsla för att känna sig hotad av andras bristande moral. – då hänger det ihop igen. Den andre han är en mycket stor djurvän med katter, hund, hästar och vana vid flera andra. Däremot har jag aldrig diskuterat dödande med honom. Hustrun hans är vegetarian periodvis, utan problem dem emellan.
Jo förresten en till: Hon skaffade jägarexamen för att kunna vara ute med sin pappa och hans polare. För henne tror jag mycket är spänning och skicklighet och sociala sekundäreffekter – som på ”Gröna Lund” jag har svårt att se några djupare bevekelsegrunder varken till eller från, men det är inget fel på hennes etik.
Niclas
Jag kan inte låta bli att tänka på vår diskussion om värderingar.
Jag har en ganska säker uppfattning om att detta med värderingar och psykologi flyter ihop om man nu ser det ur hjärnans perspektiv.
Vad är det som gör att man kan bli upprörd av ett förhållande, men vara helt immun för andra förhållanden som i ett utilitaristisk perspektiv är klart överdominant.
Finns det helt olika perceptionskanaler som sorterar eller sitter det längre in i amygdala.
Det finns oerhört timida kvinnor som i en inte alltför avlägsen förhistoria nackade höns på löpande band, varefter de på kvällstid jobbade inom fattigvården på ideell basis.
Människan är en gåta.
Niclas. Att något är barbariskt känns som att det innebär en moralisk värdering, och för mig är det magstarkt att påstå att älgjakt är omoraliskt. Nu ser jag i kommentarerna att det kanske inte var det du menade, men jag berättar hur jag reagerade.
Själv fiskade jag när jag var barn och på biologin dissekerade jag mindre däggdjur, för mig var det inga problem och jag kan tänka mig utifrån mina små erfarenheter att jag skulle uppskatta älgjakt. Att knalla runt i skogen på jakt efter något är spännade och roligt. Det låter patetiskt men jag gillar också golf och det är minst lika patetiskt, det fyller man ju inte ens frysen av.
Anders : Härligt att du ser att empati kan ta sig olika uttryck. Vi värderar så olika.
Niclas, du har nog rätt i att det är ”relativt” barbariskt, i framtiden kommer det helt klart vara omoraliskt att döda djur. Vi kommer förmodligen till att börja med kunna odla kött och senare kommer vi kunna syntetisera allt vi behöver äta. Vid en viss gräns kommer det bli förbjudet att döda djur och populationskontroll kommer att ske med sterilisering.
I någon mening så är det kanske omoraliskt att döda djur, det är bara att nyttan med att döda djur fortfarande är så stor att vi blundar för det. Älgjägarna kommer garanterat bli förtryckta i framtiden och det är ju också omoraliskt.
Det är allvarligt att den politiskt korrekta majoriteten ska få bestämma i moralfrågor, men jag antar att det är det enda som funkar.
Larvad: Du har en poäng, som jag ser det, i att betona att moral och psykologi hänger ihop, eftersom moral baseras i känslor. Men jag är fortfarande mest intresserade av en psykologisk, icke-moralisk analys av hur de som dödar djur tänker. Hur kan de ha det som intresse, när det finns andra (oblodiga) intressen? Jag ser här dödandet av djur som ett legitimt intresse (for the sake of argument), dvs. vill inte beteckna det som omoraliskt. Men betraktat som en ren smakfråga är det för mig mystiskt att välja djurdödande som hobby.
Daniel: Personligen kan jag inte döda något djur (förutom i självförsvar). Att vrida huvudet av en fisk är för mig otänkbart. Inte främst av moraliska skäl, utan mer av smakmässiga.
Folk söker ju sig ut i naturen utan att döda älgar, som jag ser det är älgjakten en bonus, man får skjuta, jaga (spänning), döda (existensiell naturupplevelse) och man får kött i frysen.
Jag är själv uppvuxen i en liten by i norrlands inland där jaktlagen var tighta sociala gäng som inte alla fick vara med i på grund av olika socioekonomiska orsaker. Jag tror att jakt delvis handlar om just gemenskap men att det också är ett sätt att vara nära naturen. Många lyfter fram just naturupplevelsen och stillheten, men även adrenalinkicken när man äntligen ser en älg. Sedan får man ju även en hel del gott kött.
Nu är inte jag man men är det inte också en machogrej? Det är väl lite som krig – den där stolheten i den gemensamma kampen att tillsammans uppnå något svårt. Och döda något levande med en stor bössa… På landet uppfattas det många gånger som en naturlig del av livscykeln när djur dödas vilket inte bara illustreras av älgjakten utan även av att man ofta dödar ”överflödiga” kattungar i parti och minut.
Technicolor: Kloka reflexioner. Det kan nog vara som du säger, att synen på djur och dödande av djur ser annorlunda ut på landsbygden än i staden. (Det visas väl också i attityden till varg, som folk på landet ofta osentimentalt vill kunna skjuta, medan stadsbor vill skydda.) Det är en invand livsstil att döda. Det gör det lättare att förstå, på ett sätt. Jag har svårare att förstå människor som helt plötsligt väljer att börja döda, utan vana eller anknytning till en tradition av dödande.
Jag tycker att man borde vara vegetarian. Att känna psykologisk motvilja mot dödandet är en sund reaktion mot primitivitet. Läser man böcker från 1800-talet hyllas ofta krigets skönhet. Jag tycker att människors prat om jaktens härlighet ofta är ganska snarlik. Jag lever efter devisen att man inte ska åstadkomma mer dödande och lidande än nödvändigt. Och att äta djur är inte nödvändigt.
Krig är skönt, det är det enda botemedlet mot det flum som frodas under fredstider.
Jag tror inte att det är dödandet som är grejen, utan att jaga. Jag tror att en jägare och en naturfotograf är mycket nära varandra. Men att den ena skjuter och den andra knäpper. Så själva dödandet är nog inte det som är huvudsaken. Många fiskare släpper tillbaka sin fiskar. Bland annat jag.
hej, måste kasta mig in i de här, ett halvår sen senaste inlägget men:P
Jag är jägare och har jagat sen barnsben, har även väldigt många bekanta som jagar. intrycket jag får från andra och som jag själv delar är att man inte går ut och jagar för själva dödandet fast det är själva meningen med jakten. när jag går i skogen med min hund en halv kall oktober morgon med frostiga myrar och hunden står och skäller en bit bort, kan jag inte annat än och stanna upp och känna att jag är den friaste lyckligaste människan på jorden, man kopplar bort all stress och jobb. sen att få smyga mot skallet är en spännande upplevelse varje gång. känna hur hunden och jag jobbar tillsammans. sen om jag kommer till skott är så klart pricken över i:et men även om älgen hör mig och springer iväg så är det en härlig dag. sen att prata på kvällen om hur älgen överlistade oss och lägga upp planer inför dagen och känna gemenskap är nog så viktig. för mig är det helheten som gör jakten inte själva dödandet. hade jag suttit själv på en stubbe i skogen och bara skjuta alla älgar jag ser hade jag inte jagat. sen finns det förstås idioter inom jakten också, men idioter hittar man i allt man gör i livet? ville bara reflektera hur jag ser på det här eftersom det inte varit nån jägare som skrivit nåt. hoppas nån skriver sin reaktion eller frågor om detta.
Ja du storstadskillen, du har inte förstått så mycket du. Älgjakt är en ursvensk tradition av friluftsliv, viltvård och uppskattande av det finaste köttet. Ta steget ut från höghusen så kommer du nog att förstå du också.
Karl-Olof: Jag kan förstå att vissa tycker om att vara ute i vildmarken (även om jag själv inte gör det); jag kan förstå nyttan med vad du kallar viltvård i ett strikt människocentrerat perspektiv; och jag kan förstå att vissa uppskattar att äta älgkött. Men att själv vilja gå ut och döda – det förstår jag mig inte på.
Niclas
Du har en logistisk matleverantör skapad det manliga maskinsamhället.
Vad gjorde sådana som du på 1600-talet om de bodde i Hoting?
Svalt eller inordnade sig i den sk normen. Alternativt skicklighet i bytesbranschen.
Vissa var bra på att räkna Daler och andra fick snickra för att slippa jaga.
Men homokillarna var säkert även då redan skickliga på ”kittet” som fick gruppen att funka med viss glädje. Storytelling!
Darmed vart säkert en och annan gratis älgbog. (i plastpåse ?)
Jag spenderade några veckor på ett ställe där ”jakt” var ett av de stora diskussionsämnena. Jag har aldrig trott på skitsnacket om att ”det är så härligt att vara ute i naturen”, men verkligheten, om dessa personer är representativa för jägare (kanske inte är riktigt samma i små byar i norrland där nästan alla jagar), är mycket sjukare än jag trott.
Det handlar om att uppnå njutning genom att mörda, inget annat. Om det är en älg eller en utter eller en katt som mördas spelar ingen roll. Ifall man får kött eller inte spelar ingen större roll, att skjuta eller stampa ihjäl en mus som springer på altanen duger det med. Att individen får lida verkar mer vara en bonus än något hemskt. Djur som skadas och springer iväg halvdöda skrattas det åt.
nonicoclolasos: det går inte att förstå sig på, om du inte inser att jägare är sadister eller liknande. Inte deras fel förstås, men jakt blir inte rationellt om man inte inser det.
Jag har hela mitt liv jagat och fiskat, utom de tjugo åren jag var 08. Ja fiske i viss utsträckning även då.
Men nog verkar diskussionen väldigt influerad av människor som har lite eller inget intresse av hur deras biff eller fisk kommer på bordet idag. Ett vilt djur får i alla fall leva sitt liv i en biotop det är anpassat till, istället för instängt i ett trångt fängelse. Det skjuts snabbt och för det mesta med rätt kortvarigt lidande, Köttet tas tillvara på bästa tänkbara sätt eftersom det är betydligt dyrare än det köpta köttet.
Skadskjutning är absolut inget man skrattar åt, för det första för djurets lidande, för det andra för det besvärliga eftersöket, för det tredje för att det dyrbara köttet kan springa in på ett annat jakvårdsområde och bli ”gratis” mat där. Om William har träffat jägare, som agerar enligt vad han säger, så måste det röra sig om okunniga 08:or, som med plånboken har hyrt sig in i Cafe Operajakt. Hans påståenden om jakt verkar lika verklighetsförankrade som Anna Ankas om kvinnor…
Fisket är då rent etiskt betydlig grymmare i hanteringen. Men grymmast måste nog ändå vara att föda upp djur på billigast tänkbara sätt för att i ung ålder slakta dem till föda åt oss.
Vi är omnivorer och har ätit kött sedan begynnelsen och skall Ni fortsätta med det, så skäller Ni verkligen på fel träd.
Ni tror tydligen att man fortfarande med tankens kraft kan förändra biologi…
Om jag har träffat jägare? Jag är rätt säker på att de var det, eftersom de talade om det en timme nästan varje dag. Det fanns ingen som helst empati, det handlade främst om att det var roligt att döda. Det var inte i Stockholm eller någon storstad, och de tillhörde alla arbetarklassen.
Hur representativa de är kan jag förstås inte veta, men jag litar mer på vad jag själv har hört när jägare diskuterar med jägare, än när en jägare försöker övertyga mig om att jakt handlar om andra saker. Snack om naturen, ”viltvård” (vem är det som vårdas?) et c är vad man skulle få höra oavsett hur det ligger till, så det säger ingenting.
Om vi bara försöker resonera oss fram, vilka är det som i ett samhälle där jakt ändå inte är en särskilt vanlig företeelse (några procent är jägare) väljer att bli det? Vad skiljer en naturmänniska som nöjer sig med att plocka svamp och blåbär och kanske fotografera djur mot en som känner att han måste döda dem, tror du?
Jag är inte omnivor, sluta se på arter som enhetliga kollektiv.
Över 300 000 jägare i Sverige jagar älg. Är de inte bättre med en jakt på en älg som gått helt fri i lugn och ro och levt i skogen, än att sätta en bultpistol i huvudet på en ko som har stått och trampat i sin egen skit hela livet och stått i trånga slaktbås innan avrättning. De är sånt kött du köper i affär, men då gnäller ni fan inte på hur de går till eller på köttet ? Jakt är så mycke mer än att ta bössan och gå ut och skjuta ihjäl djur ! Gemenskap, tradition, spänning och man måste ha respekt för djuret mm. Men de är väl inte så lätt att förstå om man själv sitter i en stad framför en dator och slänger skit på andra… Usch för stockholmare som yttrar sig om sånt de inte förstår sig på.
Läs denna artikel, så kanske du förstår varför jag är så ”barbarisk”.
http://www.nogg.se/blogg.asp?idBlogg=1185824&intShowMenu=a6&idHomepage=37461
Så här långt efter kan jag tycka Williams ställningstagande är ändå mer korkat.”Jag är ingen omnivor”, som om han bestämde vad han är…
Han är biologiskt vad hans änmesomsättning, matsmältningsenzymer har bestämt att han är.
Vad han sen besluter sig för att äta rent individuellt, har med hans förmåga att förstå sin egen kropp att göra. Inte med biologin. Utan med hans förstånd och acceptans. I den meningen kan man förstå hans ställningstagande. Men rent förståndsmässigt uttalar han sig som ett lejon, som utbrister:”Jag är konstruerad för sparris. Det vet jag”