Underminerar evolutionen kunskap?

I uppsatsen ”Methods of Ethics and the Descent of Man: Darwin and Sidgwick on Ethics and Evolution”, accepterad för publicering i Biology and Philosophy, kontrasterar filosofen Hallvard Lillehammer två stora 1800-talstänkare, Charles Darwin och Henry Sidgwick, i frågan om hur moralens evolutionära bakgrund påverkar dess ”sanning” eller ”trovärdighet”. Jag fann detta citat av Sidgwick tänkvärt:

[S]urely there can be no reason why we should single out for distrust the enunciations of the moral faculty, merely because it is the outcome of a long process of development. Such a line of argument would leave us with no faculty stable and trustworthy: and would therefore destroy its own premises.

Dvs. om moraliska föreställningar inte kan vara sanna pga. deras naturliga utveckling, kan inte heller icke-moraliska föreställningar, som också har utvecklats naturligt, vara det, och då är argumentet mot att moraliska föreställningar inte kan vara sanna självmotsägande, eftersom det innefattar icke-moraliska föreställningar. (Detta argument påminner mig om Alvin Plantingas argument, att evolution i kombination med naturalism är självmotsägande.) Men som Lillehammer påpekar håller knappast Sidgwicks argument. Det kan vara så att moraliska uppfattningar och uppfattningar om hur världen är skiljer sig åt på ett sådant sätt, att de förra etableras kontextuellt och de senare universellt.