Scott Sumner om lyckoforskningen:

The claim is that there is a sort of natural “set-point” for happiness, and that after winning a lottery one is happy for a short time, and then you revert right back to your natural happiness level.  I find that plausible.  They also claim that if someone loses a limb, then they are unhappy for a short period and then revert back to normal.  I find that implausible, but if the evidence says it is the case then I guess I need to accept that.

Sumner menar att om detta resultat stämmer är lycka inte en bra policyvariabel, eftersom människor, oavsett vad som händer, efter ett tag återgår till sin ”naturliga” lyckonivå. Man vänjer sig efter ett tag vid såväl goda som dåliga förändringar i de objektiva omständigheterna i livet. Kritiken påminner mig om en del marxisters ovilja att acceptera lycka som policyvariabel: det kan hända att människor finner sig i en ekonomiskt exploaterande situation, med mycket ojämlikhet, och att de är lika lyckliga däri som i en situation med total jämlikhet, men det, menar dessa marxister, utgör inget skäl att inte försöka eliminera exploatering och ojämlikhet, som är objektivt förkastliga företeelser helt oavsett hur människors lycka påverkas av dem. Sumner menar att man istället ska utgå från nytta, som han definierar som ”det människor maximerar”. Som han uttrycker det:

Think of ”happiness” as ”personality,” and think of ”utility” as ”living conditions.”

Sumner talar om rensning av landminor som ett exempel: Även om människor efter att förlora ben efter ett tag blir lika lyckliga som tidigare ser han inte det som skäl för att avstå från att rensa bort minor. Jag förstår Sumners poäng men ser tre problem med resonemanget: i) Tänk om människor strävar efter att maximera lycka? Faller då inte resonemanget? ii) Hur ska ”living conditions” utvärderas? Hur vet vi vilka som är värda att förbättra och på vilket sätt? Krävs inte något ytterligare kriterium, såsom lycka, för att avgöra det? iii) Om man utgår från ”revealed preference” för att avgöra ”vad människor maximerarar”, uppstår inte problem i den mån människor har en tendens att bete sig irrationellt?

En vidare fråga är förstås om Sumners tolkning av forskningsläget stämmer. Kan inte en individs lyckonivå förändras även på längre sikt? Nå, även om den kan det finns förvisso andra utmaningar för dem som förespråkar lycka som policymål, formulerade av Bruno Frey och Alois Stutzer.