Rationell monsterskräck

Jag har tidigare skrivit om det märkliga fenomenet, att få tårar i ögonen av en bok eller film – trots att man vet att det rör sig om fiktion. Kan en sådan reaktion betraktas som rationell? Är det rationellt att bli rädd av att se Frankensteins monster härja i en film? Richard Joyce hävdar i ”Rational Fear of Monsters”, publicerad i British Journal of Aesthetics, att det mycket väl kan vara det:

monster

The proposition that I have endeavoured to present with plausibility is that in certain circumstances—those corresponding roughly to our emotional encounters with fictions—the mechanism underlying emotions is within our control. In other circumstances, no doubt, emotions are outside our control, but fiction seems a model example of where we can, within rough limits, command them (indeed, it might well be argued that this is the whole point of our interest in fiction). If, when we have these emotions, it is the norms of instrumental practical rationality that hold sway, then all that remains to be shown is that there are circumstances in which a person can be justified in thinking that having such an emotion will be to her good.

Detta är ett instrumentellt försvar av känsloreaktioner av fiktion: det rör sig om känslor som vi vill, och i förväg förstår att vi kommer att, uppleva. Därför kan de betraktas som rationella, om de också i slutändan bedöms vara till nytta av individen som upplever dem. En fråga man då kan ställa sig är varför människor vill uppleva starka känslor på detta sätt. Lindrar det livets tristess? Är det ett led i att ”behandla”, frigöra eller neutralisera andra, redan existerande känslor, som har med verkliga skeenden att göra? Eller finns andra förklaringar? Vidare kvarstår den psykologiska frågan: Hur kan människor bli känslomässigt berörda av något de vet är påhittat?