Är Sverige världens mest välmående samhälle därför att vi är så föga religiösa? Eller är vi föga religiösa därför att vi lever i världens tryggaste samhälle? För mig är det uppenbart att den sistnämnda tolkningen ligger närmast sanningen.
James Buchanan i ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum”:
For many, the state, as the collectivity, moved into the gap left by the demise of the church’s parental role. The individual who sought familylike protection, but who no longer sensed the presence of such protection in the church, or in God so embodied, found a substitute in the collectivity. The individual could feel that he or she “belonged” to the larger community and was necessarily dependent on that community. The death of God and the birth of the national state, and especially in its latter-day welfare state form, are the two sides of the coin of history in this respect.
Ja, det finns dilemman för en liberal ateist. Ska man föredra Skylla (en stor stat) eller Karybdis (livaktig religion)? Kan man tänka sig frånvaron av båda? Krävs då istället någon annan övergripande institution som ger individer trygghet och en känsla av sammanhang? Är tanken på autonoma utan en sådan institution orealistisk? Jag hoppas (delvis inspirerad av Nietzsche) inte det.
Nonicoclolasos 