Gud eller staten?

Niklas Ekdal i DN idag:

Är Sverige världens mest välmående samhälle därför att vi är så föga religiösa? Eller är vi föga religiösa därför att vi lever i världens tryggaste samhälle? För mig är det uppenbart att den sistnämnda tolkningen ligger närmast sanningen.

James Buchanan i ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum”:

For many, the state, as the collectivity, moved into the gap left by the demise of the church’s parental role. The individual who sought familylike protection, but who no longer sensed the presence of such protection in the church, or in God so embodied, found a substitute in the collectivity. The individual could feel that he or she “belonged” to the larger community and was necessarily dependent on that community. The death of God and the birth of the national state, and especially in its latter-day welfare state form, are the two sides of the coin of history in this respect.

Ja, det finns dilemman för en liberal ateist. Ska man föredra Skylla (en stor stat) eller Karybdis (livaktig religion)? Kan man tänka sig frånvaron av båda? Krävs då istället någon annan övergripande institution som ger individer trygghet och en känsla av sammanhang? Är tanken på autonoma utan en sådan institution orealistisk? Jag hoppas (delvis inspirerad av Nietzsche) inte det.

14 reaktioner på ”Gud eller staten?

  1. Men var vi verkligen så religiösa när samhället ännu inte var ”välmående”?

    Och vad vet man egentligen om ett folks religiositet i en tid när det inte fanns religionsfrihet, utan kyrkan fungerade som statens förlängda arm?

  2. Säga vad man vill om Niklas Ekdal, men Amerikas geografi känner han INTE så väl till.
    Det så kallade ”bibelbältet” i USA utgörs av östra delarna av sydstaterna, ungefär Kentucky och söderut, Texas och österut.
    Mellanvästern (Midwest), dit NE positionerar ”hysterisk religiositet”, är en annan del av USA, ungefär norr om Ohiofloden och öster om klippiga bergen.
    :-)

  3. Jeg vil gerne sekundere Camillas spørgsmål, bl.a. fordi Punditokraterne har skrevet om det tidligere. min fornemmelse – og det er ikke andet end en fornemmelse – er at Nordeuropa aldrig har været så religiøst, som mange påstår. England i slutningen af 1500-tallet er et godt eksempel. Da Francis Drake sejlede ind i Plymouth i september 1580 efter at have været jorden rundt, og medbragte enorme rigdomme, forlod folk kirkerne for at modtage ham på havnen. Vigtigere var religion ikke for dem. Cirka et årti senere tillod Christopher Marlowe – den engelsk-talende verdens førende skuespilforfatter – sig at indlede sin ‘The Jew of Malta’ med en decideret ateistisk tale. Myndighederne så ingen grund til at gribe ind. Hvis den slags kunne tillades i Elizabeths England (men ikke i nutidens Mellemøst) kan vi ikke have været nær så religiøse.

  4. StC:

    Enligt senaste kartan jag såg i SciAm över religiositet i USA så sträcker sig en djupröd (regliös) arm från det klassiska bibelbältet upp i midwest, precis väster om Chicago.

    Det stämmer även med intrycket jag fick under min egen tid i Illinois 2001-2002.

  5. @Marcus
    Det är mycket möjligt. Men det försvarar knappast NE:s skrivning. (Vissa brukar ju ibland ironisera över amerikaners okunskap om Europas geografi)

  6. Niklas

    Det är nog så illa för din del att du har att välja på:

    1) Religiös maktspridning.

    2) Modern välfärdsstat som bygger på en pragmatisk kompromiss mellan socialliberalism / socialdemokrati.

    Flertalet människor är nämligen inte autonoma utan kollektiva gruppvarelser.

  7. Swingthatcat: Förmodligen ville han bara uppnå något slags stilistisk balans och struntade i att resultatet blev något missvisande.

    Christian: Bra inlägg, och folk är ju som bekant jävliga med eller utan trosbekännelse. (Se nedan)

    ABW: Flertalet människor är också lättledda dumskallar som gärna överlåter tänkandet till någon annan eller i värsta fall kompletta idioter som aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta den starkes rätt. Men jag skulle tro att alternativ två (Skylla) vore att föredra, även om ”pragmatiska kompromisser” tenderar att bli fullständigt outhärdliga med tiden. En sekulär stat med godtycklig maktutövning drabbar nog inte — skulle jag tro — den intelligentare minoriteten som tycker om vetenskap och klarhet lika hårt som den religiösa motsvarigheten som antagligen skulle förfäkta kreationism och blind auktoritetstro.

  8. ABW,

    Hur definierar du socialliberalism respektive socialdemokrati?

    Vad menar du med din pragmatiska kompromiss?

    Bertil Ohlins syn på skillnaden:

    ”Friheten enligt socialliberal och socialdemokratisk åskådning på det principiella planet. Ur Bertil Ohlins memoarer”

    Bertil Ohlin:

    ”Jag tänker därvid inte mist på inställningen till medborgarens frihet. Enighet rådde om sambandet mellan trygghet och frihet. Vi framhöll ofta att människorna inte kunde uppleva frihet, om de inte uppnått en grundläggande trygghet. Vi betonande också att vissa inskränkningar av den enskildes mindre väsentliga frihet kunde vara motiverade för att därigenom öka den väsentliga friheten för honom och andra samt skapa ett socialt mera tillfredsställande miljö.

    Men i praktiken har socialdemokratin mindre hämningar än vi när det gäller inskränkningar av friheten. Vi prioriterade mera den individuella friheten.

    Framförallt såg liberalismen det som en fara för medborgarfriheten att utvecklingen bragt en alltmera tilltagande politisk maktkoncentration. S var däremot praktiskt taget alltid – utom när det gällde tillfälliga ransoneringar och liknande – anhängare av sådana lösningar som ökade det central politiska inflytandet.

    Endast när mycket starka skäl kunde framvisas, gick vi i FP med även på sådana åtgärder. I det längsta sökte vi istället använda lagstiftning som drog upp sociala ramar och gav frihet inom dessa. S tycktes däremot se allting som ökade vad de kallade ”samhällets inflytande” och inskränkte den enskildas oberoende och självbestämmande rätt inom näringslivet. Istället för den gamla ”förstatligande socialismen” började vid horisonten skymta en ”central dirigerings och regleringssocialism” som dock – det måste betonas – under oppositionens mottryck utvecklades långsamt efter 1948.”

  9. Sedan är det ju i många länder så att religionen och staten är ihopvuxna, som i Iran, och då får man både stark religion och stor stat. Den värsta av alla världar?

  10. Staten eller religionen, men också (sub)kulturen och politiken. Varför inte attackera även kulturella galenskaper i världen, Niclas? Jag är säker på att det finns substitut för religion och stat även i en liberal värld. Människan söker efter sammanhang, och även känslor och obegripligheter måste täckas in. Frihet är överreklamerat, om vi nu låtsas att det överhuvudtaget finns.

  11. Det ju också en fråga om vad vi menar med religion. De allra flesta religiösa är ju faktiskt inte religiösa i meningen att de tror blint på övernaturliga fenomen och gudar. Oftast har religionen en social funktion. Personligen gillar jag att gå till synagogan och äta sabbatsmåltid med mina judiska släktingar för att det är trevligt och att jag känner mig som en del av en större gemenskap. När ämnet kommit upp är det få, om ens någon, av de samlade som är teister.

    Jag vill nog påstå att religion för de flesta fungerar ungefär så. Åtminstone för majoriteten av världens judar och muslimer. För kristendomen är det lite annorlunda eftersom man förväntas känna Guds närvaro och ha en relation med Jesus, men även för många kristna handlar religionen om att göra saker med andra människor. Att sjunga i kör och samla in pengar till fattiga barn är förmodligen den vanligaste religionsutövningen i Sverige.

  12. Personligen anser jag att samhället, vilket är lite skilt ifrån stat, är den absolut bästa identifieringen av alternativen. Inget sammanhang alls tror jag leder till allvarliga sociala problem på sikt.

  13. Varför skulle Ekdal ha rätt i sina vad jag anser floskler? Buchanan verkar mer trovädig. Troligen har vi också släppt religionen eftersom vi förväntas vara rationalistiska – vilket religion inte anses vara i sammanhanget, ty: det finns fortfarande en förskräcklig massa vidskepelse och övertro på ditten och datten bland ”icke religiösa” och nyktert rationalistiskt respektive nyktert rationellt tänkande bland ”religiösa”.

    Eftersom de flesta av oss dessutom befinner oss utmed ett kontinuum mellan oreligiös och religiös är det inte fruktbart med ett ”antingen eller tänkande”. Däremot är det alltid rätt och aldrig fel att lära ut samt alltid diskutera hur kunskap, lärande och tro funkar för enskilda och i grupp. Det har alla nytta av oavsett livsinriktning.

    När det gäller frågans Scylla och Carybdis, så är nog ändå kollektivet att föredra om, inget tredje alternativ finns eftersom då tanken kan vara fri, och osynlig.

    Men att det inte skulle kunna finnas frihet i kollektivet eller kritik gentemot sin egen tro är en onödig reduktion av vår tillvaro, och väldigt ”svenskt”. Självklart finns det många fler än bara ett tredje alternativ. Lyckligtvis och detta tillsammans utgör ett starkt samhälle

Kommentarer inaktiverade.