Anna Karenina – eller Greta Garbo

Händer det att du blir känslomässigt berörd av något uppdiktat, av något du läser i en bok eller ser på film? Det hände t.ex. mig när jag såg filmerna La Zona och The History Boys. Att vi påverkas emotionellt av något som vi faktiskt vet är påhittat är en paradox. Filosofen Stephen Davies analyserar bl.a. denna version av paradoxen i ”Responding Emotionally to Fictions”:

1b  To feel pity, a person has to believe that another person or creature suffers or is in a pitiable situation.
2b  Diana, a reader of Tolstoy’s Anna Karenina, does not believe that Anna suffers, since (she knows) Anna does not exist.
3b  Yet Diana pities Anna.

Han går igenom olika försök att lösa upp paradoxen — t.ex. att ifrågasätta 2b genom att hävda att Diana inte tror att Anna lider eftersom hon vet att Anna inte existerar i denna världen men att Diana tror att Anna lider i fiktionens värld; och att ifrågasätta 1b genom att hävda att en korrekt länk mellan en känsla och dess avsedda objekt kan säkerställas genom make-believe, inte bara genom belief. Hans eget förslag till lösning kan sammanfattas så här:

Hers is one of a wide variety of reactive emotions that are perfectly understandable and appropriate when directed to fictions. Indeed, her emotion is one indicator that she follows the fiction with understanding. Moreover, her reaction is of a kind that might be elicited by any genre or medium of fiction. There is no paradox in her emoting as she remains aware that it is a fiction to which she responds. 

Själv tycker jag fortfarande att det är lite konstigt att man ofta reagerar som man gör på det man vet är fiktion. Jag undrar i vilket fall hur det kommer sig att människor reagerar så olika. Vissa verkar ha lättare att känna med påhittade figurer än andra. Slutligen: Föreligger en korrelation mellan att bli berörd av uppdiktade varelser och att bli berörd av faktiskt levande varelser? Tycker Diana mer synd om en granne som lider än vad någon som inte tycker synd om Anna Karenina gör?