Efter att ha sett dokumentären Lagerfeld Confidential måste jag meddela att jag är en beundrare av Karl Lagerfeld. Inte av hans kreationer utan av hans person och livsfilosofi.

Som exempel kan nämnas att han ”detest people who can’t be alone” (vilket får dem att vilja klamra sig fast vid en) och att han har en osentimental och realistisk syn på livet och döden. ”We’re here, then we’re gone”, som han uttryckte saken.

Denna syn fick mig att tänka på något Robert Nozick har skrivit i The Examined Life:

It might be nice to believe such a theory [that there is life after death], but isn’t the truth starker? This life is the only existence there is; afterward there is nothing.

Jag tycker också att det är remarkabelt av Lagerfeld att ha befunnit sig på modebranschens absoluta topp i så många år. Han har en förmåga att förnya sig och hela tiden skapa bättre verk. Tänk om man som forskare kunde klara sig lika bra och vara lika kreativ. Hur många är det inte som blir gråa, trista och förutsägbara i sin forskning?