Nozick-testet

Jag hade tillfälle att konversera med min gode vän Ralf Bader (filosof på New York University) häromdagen, och han berättade då om ”Nozick-testet”. I en intervju för några år sedan angav Robert Nozick ett kriterium för att avgöra om ett problem är värt att ägna tid åt att analysera. Som forskare finns det mycket man kan studera och tänka på, och det gäller att fokusera på det viktiga. Men hur ska ”det viktiga” förstås? Nozick föreslog följande test. Antag att du har börjat fundera på ett spännande problem x men att du en dag blir påkörd av en buss och hamnar i koma i två år. När du vaknar upp och återvänder till din arbetsplats får du höra nyheten: problem x har lösts under din tid i koma. Du får även veta att det skulle ta ett år för dig att sätta dig in i och förstå lösningen. Om du då skulle välja att göra det, är det ett bevis för att det är ett problem värt att arbeta med.

I en tid när många forskare primärt verkar välja problem att analysera utifrån publiceringschanser i bra tidskrifter, fann jag detta test mycket tänkvärt. Vilka är motiven bakom att ta sig an vissa problem? Prioriterar vi rätt?

Ralf har nyligen skrivit boken Robert Nozick — en introduktion till Nozicks filosofiska tänkande. Ralf är nykterist, kosmopolit och ställer frågor till vegatarianer. Jag har nämnt Nozick i ett antal inlägg.

8 reaktioner på ”Nozick-testet

  1. Det här låter bra i teorin, men vilken forskare kan tillåta sig att bara ta itu med de allra största problemen? Det är en karriärdödare att göra det. Det kan man unna sig när man är etablerad professor men knappast dessförinnan. De marginella bidragen är den enda vägen framåt för de flesta forskare, och trots allt ökar den samlade kunskapen på det sättet. Kan vi egentligen vänta oss mer av forskare i allmänhet? Jag tror inte det. Samtidigt är det välkommet att det finns de som tänker stort och djärvt. Det är sådana som får Nobelpriset. Men alla kan inte få det. Och slutar man tänka på publikationer får man inga tjänster och har i alla fall ingen möjlighet att tänka några stora tankar. Så fastän jag gillar tanken är den inte realistisk som modell för de flesta forskare.

  2. Nozick låter inte riktigt klok. Han borde ha vetat, att utvecklingen idag är summan av minimala framsteg och att de flesta grundforskare möjligen, kan ana en hundradedel av de applikationer det lilla kan ge. Man upptäcker liksom inte tyngdkraften längre genom att sitta under ett äppelträd och dega…
    Dessutom är tidsperspektivet inte heller realistiskt.

  3. Jag läste Kristians inlägg högt för mig själv på finlandssvenska och förstod plötsligt — han är världens mest begåvade person!

  4. Skämt åsido Peter.

    Har Du ägnat Dig åt forskning med ett års framförhållning eller förväntar Du Dig att det är Nozick-testet som skall styra Ditt liv, byt bana. I sämsta fall blir det 40 års forskning utan något eget att visa upp.

  5. Som redan nämnts, tokigt förslag, av många anledningar.

    Vill dock kommentera Ivars kommentar om att det är bra att några tänker i de stora banorna (”det är de som får nobelpris”). Vanlig missuppfattning som sprider någon slags ”geni-kult” kring forskare som oftast är felaktig. Som redan nämnts, viktiga framsteg sker sällan av att någon sitter under ett träd (eller bakom ett skrivbord) och funderar. Det sker efter ”trial-and-error” i labbet, som biprodukt av försök med andra intentioner, o s v.

Kommentarer inaktiverade.