F. A. Hayek menar, i ”The Intellectuals and Socialism”, att det i hög grad beror på socialismens utopiska karaktär:

Speculations about the possible entire reconstruction of society give the intellectual a fare much more to his taste than the more practical and short-run considerations of those who aim at a piecemeal improvement of the existing order. In particular, socialist thought owes its appeal to the young largely to its visionary character; the very courage to indulge in Utopian thought is in this respect a source of strength to the socialists which traditional liberalism sadly lacks.

Man kan t.ex. tänka sig att den intellektuelle lockas av storslagna planer och styrning av hela samhället därför att en sådan ekonomisk-politisk ordning ger honom en viktig roll, medan ett mer decentraliserat system (t.ex. i form av en marknadsekonomi) ger honom en betydligt mer oklar ställning. Men det behöver, som Hayek också påpekar, inte röra sig om ett snävt egenintresse: den socialistiskt inklinerade intellektuelle torde i regel tro att den storslagna ordning han förespråkar också är till gagn för människor i allmänhet. Denna typ av intellektuell är den systemman Adam Smith talar om.

Jag tror att det ligger en del i Hayeks tes, liksom i Robert Nozicks kompletterande tes, men jag är trots allt lite undrande inför detta med utopismens dragningskraft. Inser inte intellektuella, likt Popper, dess faror? Och hur förklaras variationen över tid i den andel av intellektuella som stöder socialismen med denna tes?

Bör kanske liberalismen formuleras i mer utopiska termer? Går det?